Debattartikel NA den 1 februari 2010
En lördag kväll i kalla januari och tåget stannade i Vretstorp. Hundratio förväntansfulla resenärer åkte till Laxå för att äta en god bit mat och se en reyv – en buskis i högt tempo. Överallt hördes vretstorpsdialekt och stämningen var hög. Själv är jag ”utböling”, med mina skorrande r, en rest från min uppväxt i Skåne. Ändå är Vretstorp hemma.
På tågresan hem talades det om gamla minnen, om tiden när tågen stannade i Vretstorp och även ett hopp om att få tågstopp åter. Givetvis var det syftet med det hela. För Vretstorp förtjänar ett levande centrum. Där lokalodlad mat och lokala produkter kan säljas, där man kan klippa håret, gå på möte, lyssna på musik, gå på bio, ta en kopp kaffe och äta en bit mat. Där man kan vandra gatan fram genom centrum och kliva på tåget och ta sig bort på äventyr eller göra något så nödvändigt som att åka till jobbet.
Jag vill påstå att vi behöver ett tågstopp främst för att man skall kunna ta sig till Vretstorp. För inte är livet fel här. Att få bo där Tivedsskogarna möter Vibyslätten, där skogen fylls av kantareller och blåbär, Gallabergsjön glittrar kall och svart och säden lyser gul på de bördiga fälten. En plats som så många andra platser här i Sverige, vilka också förtjänar att tågen stannar.
Är detta då nostalgi eller en nödvändig framtidsvision? Jag vågar påstå det senare. Och banverket behöver definitivt sansa sig i sina planer att plocka bort sidospår på allehanda orter de närmsta åren, för sidospåren kan komma att behövas och fler spår byggas.
Vi står inför sinande naturresurser. Nu närmast inför bristen på olja, vilken är grunden för dagens tekniksamhälle och välfärd. På drygt hundra år bara, har vi lyckats använda upp hälften. När vi blickar tillbaka på 1910 så inser vi att vi då inte använde några stora mängder olja, utan produktion och användande av oljan har bara ökat. Nu när fler länder står i startgroparna för sin tillväxt, som Indien och Kina, kommer vi knappast att få minskad efterfrågan. Istället för att räcka i hundra år, så är räcker det väl snarare i tjugo år.
Hur kan det då vara halvslut? Jo, en oljekälla har en begränsad mängd. Den första halvan av oljan flödar lätt av trycket och är den finare oljan. Den andra sämre halvan kräver mer ansträngning att få ut. Och där är vi nu globalt, när majoriteten av de oljeproducerande länderna i världen redan har toppat sin oljeproduktion. Idag förbrukas fem oljefat när bara ett nytt upptäcks.
Vad kommer då att hända? Jo, mest troligt ökat oljepris. När finanskrisen drabbade på hösten 2008 så var oljepriset på väg upp. Finanskrisen blev räddningen kan man säga. Finanskris betyder mindre pengar och färre som har råd att växa och därmed använda energi. Vad kommer nu att hända när ekonomin vänder, när vi åter får tillväxt? Hittills har man inte lyckats få ekonomisk tillväxt utan att man också har fått en ökande energianvändning.
Det som givetvis kan dämpa prishöjningar på oljan är om vi efterfrågar mindre och ersätter med andra energikällor. Sverige är på god väg, med sin tämligen fossilfria el, men när det gäller vägtransporter och matproduktion har vi inte mycket att ersätta med. Inget som kan komma i närheten av den enorma mängd fordonsbränsle vi idag slukar. Med utbyggnad av biogas till max kan vi som bäst ersätta en tredjedel av vägtransporternas behov, jordbruket inte inräknat, och detta endast om vi använder stora delar av vår jordbruksmark till denna produktion. Men går det, när ökande oljeprise gör att vi inte kanske inte kommer att har råd att transportera mat kors och tvärs över jorden? Kolla din matkorg nästa gång du handlar, vart maten kommer från.
Vad kan vi då göra för att minska vårt oljeberoende? Jo, bygga ut allmänna kommunikationer, fram för allt tåg, och ställa om till mer närproducerad mat.
Måste då detta bli eländigt tråkigt? Nejdå, inte alls. Blicka tillbaka till visionen av mitt framtida Vretstorp – för om vi efterfrågar allt detta, så kommer det att skapas fler och gröna jobb på plats i min och din by. När du sedan påtar i ditt eget grönsaksland så kanske fågelkvitter hörs mer än vad bilarna gör. Vore det så fel?
lördag 13 februari 2010
Blir insikten om oljetoppen vår räddning?
Debattartikel ETC oktober 2009
Vi står inför en omställning av hela vårt samhälle när den dubbla problematiken med oljetoppen och klimatförändringarna drabbar oss. Idag är det väl knappast någon som ifrågasätter den globala uppvärmningens orsak. Inte sedan FN:s stora forskningsstudie visat, med så stor tydlighet som en vetenskaplig studie kan, att förbränningen av fossila bränslen orsakar global uppvärmning.
Vad man idag inte hör mycket om är problemet med oljetoppen. Först när vi inser att vi nu står inför en framtid där billig olja inte längre finns, så förstår vi att vi måste göra oss av med vårt oljeberoende. Och svaret är omställning – att agera lokalt och tänka globalt. Ställa om till lokal produktion och lokal ekonomi. Bilar, flygresor och transporter av varor över hela jorden har inte en framtid. Själv längtar jag till detta samhälle som endast utnyttjar rena energikällor och återtar mänsklig arbetskraft och utnyttjar den i hantverk och jordbruk. Till ett långsammare livstempo utan köpstress. Där vi njuter av närproducerad mat och gemenskap.
Vad är då oljetoppen? Jo, varje oljekälla har en livstid och produktionscykel som följer samma mönster. En snabb uppgång, en kort platå (oljetopp) och sedan en oundviklig nedgång. Detta kom Hubbert på redan på 50-talet. Och han förutspådde korrekt när USA skulle toppa.
Orsaken till att det fungerar så är att vid oljekällans upptäckt flödar det fina övre oljelagret under högt tryck upp ut genom borrhålet. Under de första 25-40 åren går det lätt att öka produktionen. I USA på 30-talet fick man för varje investerad energienhet ut hundrafalt – 100:1. I dag ligger det istället på 20:1 globalt. Oljekällan är vid toppen halvtom och man blir tvungen att lägga mer och mer energi – pumpa in vatten eller naturgas, för att öka trycket – för få ut resten, som är en tyngre olja av sämre kvalité. Och trots ansträngningarna så minskar ändå produktionen allt mer.
Man kan se på alla oljekällor i ett land som en helhet och tala om att ett lands produktion har toppat, på samma sätt kan man titta på alla oljekällor globalt. Storbritanniens oljeproduktion toppade 1999 och USA redan på 70-talet. Av 98 av jordens oljeproducerande länder så har 64 redan toppat.
Kan vi då inte hitta mer? Jovisst, men de upptäckterna som var lättillgängliga och stora hittades under 30-60-talet. Då utan sofistikerade tekniker. Idag söker vi allt oss djupare in under haven och utvinner allt sämre oljekvalité, som t.ex. oljesand i Kanada, vilket kräver både stora energimängder för utvinning och massor av vatten som förorenas.
Det flesta beräkningar lägger oljetoppen till runt år 2010 som t.ex. BP och International Energy Agency. De finns de som som lägger det längre in i framtiden, mindre troligt, men önskvärt då vi här lättare att hinna ställa om och bevara mer av den kvarvarande oljan till framtida nödsituationer.
Oljetoppen är alltså den tidpunkt då världens oljeproduktion inte längre kan öka. Den har nått en platå och snart följer en oundviklig nedgång. Alla som förstår sambandet ekonomisk tillväxt och ökad energiproduktion, inser vilka konsekvenser detta kommer att få för vårt nuvarande ekonomiska system.
Kan vi då inte ersätta dagens olja för vår vägtransporter med andra energikällor. Jo, kanske om vi utvinner bränslet ur kol, men inte utan mer global uppvärmning. Annars är svaret definitivt nej. Idag är drygt 85% av jordens totala energianvändning fossila bränslen. Av det utgör ca.40% olja. Naturgasen riskerar snart också att toppa och så gör även uran till kärnkraften. Hur snart beror på om vi bygger ut i snabb takt eller ej. Kärnkraften utgör bara drygt 4%.
Endast 0,5% av jordens energianvändning utgörs av sol och vind, drygt 3% av vattenkraft och 6,5% av biobränslen.
Oljan används idag nästan uteslutande till vägtransporter, så det är just det som vi måste hitta en framtid utan. Jag har räknat ut att vi kan ersätta 1/3 av våra bensin och diesel med biogas i vårt län, utifrån Swedish biogas beräkningar. Och då bara om vi utnyttjar stora delar av våra jordbruksarealer, liksom man idag redan gör för Örebroanläggningen. Siffrorna går inte ihop, för att jag skall kunna fortsätta att köra min bil.
Vätgas är heller inte en lösning. Då väte inte är en energikälla utan liksom elen bara ett transportmedel för energi.
Den enda lösningen är ”power down”. Ju snabbare vi inser och börjar agera och bygga om vårt samhälle så att vi får lokal resilience (lokal hållbarhet och mångfald – att inte förlita sig på ett system enbart) ju trevligare samhällen kan vi bygga. Gör vi inget så lämnar vi vägen öppen för oljekrig och resursnationalism.
Transition movement – Ställ om rörelsen – sprider sig snabbt i världen. Jag uppmanar vänsterblocket att bli ett aktivt stöd. För med det nya nödvändiga gröna måste vi ju även skapa ett mänskligt rött. Ställ om rörelsen är opolitisk och en kraft underifrån och det bör den vara. Den bygger på alla deltagares samlade visdom till problemlösning och inte på en förutbestämd plan. Dess huvudsyfte är att minska oljeberoendet och ställa om med insikten om den dubbla problematiken av oljetoppen och klimatförändringarna.
För en vacker, skrämmande och mer visuell bild av problematiken rekommenderas filmen ”Home”, som är tillgänglig på nätet gratis.
Vi står inför en omställning av hela vårt samhälle när den dubbla problematiken med oljetoppen och klimatförändringarna drabbar oss. Idag är det väl knappast någon som ifrågasätter den globala uppvärmningens orsak. Inte sedan FN:s stora forskningsstudie visat, med så stor tydlighet som en vetenskaplig studie kan, att förbränningen av fossila bränslen orsakar global uppvärmning.
Vad man idag inte hör mycket om är problemet med oljetoppen. Först när vi inser att vi nu står inför en framtid där billig olja inte längre finns, så förstår vi att vi måste göra oss av med vårt oljeberoende. Och svaret är omställning – att agera lokalt och tänka globalt. Ställa om till lokal produktion och lokal ekonomi. Bilar, flygresor och transporter av varor över hela jorden har inte en framtid. Själv längtar jag till detta samhälle som endast utnyttjar rena energikällor och återtar mänsklig arbetskraft och utnyttjar den i hantverk och jordbruk. Till ett långsammare livstempo utan köpstress. Där vi njuter av närproducerad mat och gemenskap.
Vad är då oljetoppen? Jo, varje oljekälla har en livstid och produktionscykel som följer samma mönster. En snabb uppgång, en kort platå (oljetopp) och sedan en oundviklig nedgång. Detta kom Hubbert på redan på 50-talet. Och han förutspådde korrekt när USA skulle toppa.
Orsaken till att det fungerar så är att vid oljekällans upptäckt flödar det fina övre oljelagret under högt tryck upp ut genom borrhålet. Under de första 25-40 åren går det lätt att öka produktionen. I USA på 30-talet fick man för varje investerad energienhet ut hundrafalt – 100:1. I dag ligger det istället på 20:1 globalt. Oljekällan är vid toppen halvtom och man blir tvungen att lägga mer och mer energi – pumpa in vatten eller naturgas, för att öka trycket – för få ut resten, som är en tyngre olja av sämre kvalité. Och trots ansträngningarna så minskar ändå produktionen allt mer.
Man kan se på alla oljekällor i ett land som en helhet och tala om att ett lands produktion har toppat, på samma sätt kan man titta på alla oljekällor globalt. Storbritanniens oljeproduktion toppade 1999 och USA redan på 70-talet. Av 98 av jordens oljeproducerande länder så har 64 redan toppat.
Kan vi då inte hitta mer? Jovisst, men de upptäckterna som var lättillgängliga och stora hittades under 30-60-talet. Då utan sofistikerade tekniker. Idag söker vi allt oss djupare in under haven och utvinner allt sämre oljekvalité, som t.ex. oljesand i Kanada, vilket kräver både stora energimängder för utvinning och massor av vatten som förorenas.
Det flesta beräkningar lägger oljetoppen till runt år 2010 som t.ex. BP och International Energy Agency. De finns de som som lägger det längre in i framtiden, mindre troligt, men önskvärt då vi här lättare att hinna ställa om och bevara mer av den kvarvarande oljan till framtida nödsituationer.
Oljetoppen är alltså den tidpunkt då världens oljeproduktion inte längre kan öka. Den har nått en platå och snart följer en oundviklig nedgång. Alla som förstår sambandet ekonomisk tillväxt och ökad energiproduktion, inser vilka konsekvenser detta kommer att få för vårt nuvarande ekonomiska system.
Kan vi då inte ersätta dagens olja för vår vägtransporter med andra energikällor. Jo, kanske om vi utvinner bränslet ur kol, men inte utan mer global uppvärmning. Annars är svaret definitivt nej. Idag är drygt 85% av jordens totala energianvändning fossila bränslen. Av det utgör ca.40% olja. Naturgasen riskerar snart också att toppa och så gör även uran till kärnkraften. Hur snart beror på om vi bygger ut i snabb takt eller ej. Kärnkraften utgör bara drygt 4%.
Endast 0,5% av jordens energianvändning utgörs av sol och vind, drygt 3% av vattenkraft och 6,5% av biobränslen.
Oljan används idag nästan uteslutande till vägtransporter, så det är just det som vi måste hitta en framtid utan. Jag har räknat ut att vi kan ersätta 1/3 av våra bensin och diesel med biogas i vårt län, utifrån Swedish biogas beräkningar. Och då bara om vi utnyttjar stora delar av våra jordbruksarealer, liksom man idag redan gör för Örebroanläggningen. Siffrorna går inte ihop, för att jag skall kunna fortsätta att köra min bil.
Vätgas är heller inte en lösning. Då väte inte är en energikälla utan liksom elen bara ett transportmedel för energi.
Den enda lösningen är ”power down”. Ju snabbare vi inser och börjar agera och bygga om vårt samhälle så att vi får lokal resilience (lokal hållbarhet och mångfald – att inte förlita sig på ett system enbart) ju trevligare samhällen kan vi bygga. Gör vi inget så lämnar vi vägen öppen för oljekrig och resursnationalism.
Transition movement – Ställ om rörelsen – sprider sig snabbt i världen. Jag uppmanar vänsterblocket att bli ett aktivt stöd. För med det nya nödvändiga gröna måste vi ju även skapa ett mänskligt rött. Ställ om rörelsen är opolitisk och en kraft underifrån och det bör den vara. Den bygger på alla deltagares samlade visdom till problemlösning och inte på en förutbestämd plan. Dess huvudsyfte är att minska oljeberoendet och ställa om med insikten om den dubbla problematiken av oljetoppen och klimatförändringarna.
För en vacker, skrämmande och mer visuell bild av problematiken rekommenderas filmen ”Home”, som är tillgänglig på nätet gratis.
Det räcker inte att byta glödlampor
Skickad som debattartikel till NA - då de bytt ut S-krönikörer och inte längre vill betala för mina krönikor. Ej publicerad. Oktober 2009
”Vad är det för mening att leva om vi inte kan fortsätta att utforska universum”, sa en kvinna jag känner. Och så är vi många av oss, vi homo sapiens. Inte bara den visa människan utan också den nyfikna. Anledningen till hennes uttalande var att vi satt och resonerade kring problemet med oljetoppen och klimatförändringarna. Båda lika allvarliga var för sig och tillsammans leder de till ett ofrånkomligt faktum att VI måste göra något för att minska oljeberoendet.
Vad är inte alls självklart. Själv har jag förlorat mig i ett nyfiket undersökande av alternativa energikällor. Jag tycker att jag nästan varje dag får höra talas om nya möjligheter. Algolja, plastträd som tar upp koldioxid som kan användas till energi igen, metanol i våra tankar, vätgas från sol o.s.v. Det största problemet är dock att det fortfarande är på försöksstadiet. Vi vet inte hur mycket, eller när eller om vi kan använda dem i storproduktion. För det är just i storproduktion vi måste utveckla om vi skall kunna ersätta de fossila bränslen fullt ut. De fossila bränslen står i dag för 80% av vår energianvändning i världen. Så vill vi fortsätta med ”buisness as usual”, så måste vi producera oerhört mycket. Det tror inte jag är en möjlighet. En växande värld – för att bara nämna Indien och Kina – kräver ju också MER energi. Vi måste inse att vi faktiskt istället måste minska vår energianvändning.
Hur står det till med oljan? Jo, troligen är den halvslut snart. De flesta studier lägger oljetoppen – när oljan nått toppen av sin produktion – till runt år 2010. Att den toppar betyder då att man inte längre kan öka produktion och den med tiden minskar. Oljekällor fungerar på ett sådant sätt att i början så kommer den fina oljan (och den som var lätt att hitta) och under högt tryck sprutar den ut. För att få ut den sista halvan som är av en tjockare sämre kvaltié, när trycket avtagit (som när en skakad colaburk slutat spruta) så behöver man lägga ner mer energi – pumpa in vatten, eller gas – för att få ut det sista. Det måste då också till energi för att rena den sämre oljan, en smutsig hantering.
När det gäller vår energianvändning i Sverige vad det gäller el och uppvärmning, så har vi det bättre ställt än de flesta länder i världen. Vår brist på olja har gjort att vi använder mycket biobränslen och vattenkraft (och kärnkraft), men vi är ändå oerhört oljeberoende. För att bara nämna plasten och vi är beroende av världshandel för det vi konsumerar. Maten är oerhört oljekrävande. Oljan i jordbruket är i form av diesel till maskiner, olja som bas för tillverkning av gödning och bekämpningsmedel och givetvis till transporter.
Vi kan visst kräva att politikerna skall börja lagstifta mot användning av fossila bränslen. Men ingen politiker kan det om inte allmänheten ger sitt stöd, för de får inte sitta kvar länge nog. Så väck opinion, men det tar tid, så det räcker inte.
Så finns det inget du kan göra? Jo, du kan göra massor i din egen vardag. Fast du funderar kanske över att tänk om jag gör fel, som med etanolen, och snart kommer vi att se likadant på den biogas som tillverkas av åkrarnas grödor.
Så med insikten att oljeanvändandet måste minska och att mat måste tillverkas på ett renare sätt och inte transporteras över hela jorden. Att mer jordbruksareal måste tas i anspråk, för med minskad oljebaserad gödning och bekämpningsmedel, så blir skördarna mindre. Att energi på bekostnad av mat är inte rätt väg att gå i en svältande värld. Att ta från andra länders jordbruksmarker, om det betyder svält i landet också är fel.
Din mat behöver alltså var odlad nära och ekologiskt. Så nästa gång du handlar, börja att aktivt välja utifrån detta perspektiv. Du kommer att upptäcka att det är svårt att hitta varor, så du måste kompromissa något. Men dina val kommer att påverka butikernas inköp. Du kan tänka att bakar du en tårta så skall den toppas av lite långväga mat och i det stora hela vara närproducerad. Och inte tvärt om, som det ofta är idag.
Dina nya val kommer både att bli billigare och dyrare. Så det som är billigt, t.ex. rotfrukter, kan behöva bli mer av basen för dina matvanor och köttet kanske en lyx på helgen. Du kommer att upptäcka potatis- och purjolöksoppa, vitkålssallad, underbara rotfruktsträtter, svamp från skogen, viltkött och lammkött. Varför inte gå samman med goda vänner och leta upp lokala producenter och gör stående beställningar. Varför inte fisk från Vinön. Ät och njut och ta cykeln eller bussen till jobbet. Du kommer inte bara att äta gott utan få motion på köpet. Dessutom kan du få utlopp för din nyfikenhet här i dina egna skogar och sjöar och slipper jaga ut i universum.
”Vad är det för mening att leva om vi inte kan fortsätta att utforska universum”, sa en kvinna jag känner. Och så är vi många av oss, vi homo sapiens. Inte bara den visa människan utan också den nyfikna. Anledningen till hennes uttalande var att vi satt och resonerade kring problemet med oljetoppen och klimatförändringarna. Båda lika allvarliga var för sig och tillsammans leder de till ett ofrånkomligt faktum att VI måste göra något för att minska oljeberoendet.
Vad är inte alls självklart. Själv har jag förlorat mig i ett nyfiket undersökande av alternativa energikällor. Jag tycker att jag nästan varje dag får höra talas om nya möjligheter. Algolja, plastträd som tar upp koldioxid som kan användas till energi igen, metanol i våra tankar, vätgas från sol o.s.v. Det största problemet är dock att det fortfarande är på försöksstadiet. Vi vet inte hur mycket, eller när eller om vi kan använda dem i storproduktion. För det är just i storproduktion vi måste utveckla om vi skall kunna ersätta de fossila bränslen fullt ut. De fossila bränslen står i dag för 80% av vår energianvändning i världen. Så vill vi fortsätta med ”buisness as usual”, så måste vi producera oerhört mycket. Det tror inte jag är en möjlighet. En växande värld – för att bara nämna Indien och Kina – kräver ju också MER energi. Vi måste inse att vi faktiskt istället måste minska vår energianvändning.
Hur står det till med oljan? Jo, troligen är den halvslut snart. De flesta studier lägger oljetoppen – när oljan nått toppen av sin produktion – till runt år 2010. Att den toppar betyder då att man inte längre kan öka produktion och den med tiden minskar. Oljekällor fungerar på ett sådant sätt att i början så kommer den fina oljan (och den som var lätt att hitta) och under högt tryck sprutar den ut. För att få ut den sista halvan som är av en tjockare sämre kvaltié, när trycket avtagit (som när en skakad colaburk slutat spruta) så behöver man lägga ner mer energi – pumpa in vatten, eller gas – för att få ut det sista. Det måste då också till energi för att rena den sämre oljan, en smutsig hantering.
När det gäller vår energianvändning i Sverige vad det gäller el och uppvärmning, så har vi det bättre ställt än de flesta länder i världen. Vår brist på olja har gjort att vi använder mycket biobränslen och vattenkraft (och kärnkraft), men vi är ändå oerhört oljeberoende. För att bara nämna plasten och vi är beroende av världshandel för det vi konsumerar. Maten är oerhört oljekrävande. Oljan i jordbruket är i form av diesel till maskiner, olja som bas för tillverkning av gödning och bekämpningsmedel och givetvis till transporter.
Vi kan visst kräva att politikerna skall börja lagstifta mot användning av fossila bränslen. Men ingen politiker kan det om inte allmänheten ger sitt stöd, för de får inte sitta kvar länge nog. Så väck opinion, men det tar tid, så det räcker inte.
Så finns det inget du kan göra? Jo, du kan göra massor i din egen vardag. Fast du funderar kanske över att tänk om jag gör fel, som med etanolen, och snart kommer vi att se likadant på den biogas som tillverkas av åkrarnas grödor.
Så med insikten att oljeanvändandet måste minska och att mat måste tillverkas på ett renare sätt och inte transporteras över hela jorden. Att mer jordbruksareal måste tas i anspråk, för med minskad oljebaserad gödning och bekämpningsmedel, så blir skördarna mindre. Att energi på bekostnad av mat är inte rätt väg att gå i en svältande värld. Att ta från andra länders jordbruksmarker, om det betyder svält i landet också är fel.
Din mat behöver alltså var odlad nära och ekologiskt. Så nästa gång du handlar, börja att aktivt välja utifrån detta perspektiv. Du kommer att upptäcka att det är svårt att hitta varor, så du måste kompromissa något. Men dina val kommer att påverka butikernas inköp. Du kan tänka att bakar du en tårta så skall den toppas av lite långväga mat och i det stora hela vara närproducerad. Och inte tvärt om, som det ofta är idag.
Dina nya val kommer både att bli billigare och dyrare. Så det som är billigt, t.ex. rotfrukter, kan behöva bli mer av basen för dina matvanor och köttet kanske en lyx på helgen. Du kommer att upptäcka potatis- och purjolöksoppa, vitkålssallad, underbara rotfruktsträtter, svamp från skogen, viltkött och lammkött. Varför inte gå samman med goda vänner och leta upp lokala producenter och gör stående beställningar. Varför inte fisk från Vinön. Ät och njut och ta cykeln eller bussen till jobbet. Du kommer inte bara att äta gott utan få motion på köpet. Dessutom kan du få utlopp för din nyfikenhet här i dina egna skogar och sjöar och slipper jaga ut i universum.
Politiker med samma hjärta
Krönika NA september 2009
”Det jag har sett hos dig...” jag har trettio sekunder på mig att ge människan framför mig mitt intryck av henne. Sedan har hon trettio sekunder på sig att tala till mig. ”Byt...” ropar mannen som håller i klockan och en ny människa står framför mig. I rummet står sexton människor med samma värdegrund som har tillbringat tre helger tillsammans på utbildning. Återigen kommer orden lekande lätt och känns så riktiga. Återigen får jag bekräftelse från den människa som står framför mig. Jag känner mig oerhört stärkt av mötet med dessa människor när jag åker hem.
I vår igen skall vi träffas. Vår utbildning är slut, men vi sitter alla runt om i kommunerna och är med och fattar beslut om hur de skall styras. En del med socialdemokrater i majoritet, andra i opposition. Vi vill träffas igen och jag erbjuder dem alla att få träffa tolv elever som om några veckor skall åka till Transition Town Totnes – en rörelse av städer runt om i världen som försöker ställa om till hållbar utveckling. Och vi alla vill väldigt gärna höra mer om det, för att kunna påverka utvecklingen i våra egna kommuner.
Vad är denna värdegrund som är gemensam? Det är den, om en positiv syn på människan, tro på människans kraft och om frihet och jämlikhet. Och jämlikt är det. Vi har alla så olika bakgrund, som pastorn, vårdbiträdet, fabriksarbetaren, butiksbiträdet, läraren, den studerande. Och åldrarna är spridda – alla har vi det gemensamt att våra arbetarkommuner (socialdemokratiska föreningar) därhemma trott på vår förmåga att leda i politiken. För vad väljare vill ha är en politiker med samma hjärta, men bättre hjärna. Och hjärnans klokhet sitter inte bara i år av utbildning. Visst är universitetskunskap också viktig, men skall man fatta beslut om alla människor så måste man också ha förståelse för vanliga människors bekymmer. En människa som sitter i en nämnd som styr skolan, behöver kunna känna empati för barn med svårigheter. Kanske själv vara mamma till ett behövande barn? Det är rätt bakgrund för dem som fattar beslut. Likaväl som att förstå nationalekonomi, för faktakunskap lärs lätt av den med ett brinnande intresse.
Så visst är våra politiker precis som vi alla är och det skall de vara. Fast lite klokare, en klokhet införskaffad på grund av intresset att skapa ett bra samhälle. Bland dessa sexton finns stora mängder kunskap. Kunskap om vår politiska historia i arbetarrörelsen, om statsministrars styre och om fackliga regler. Kunskaper om arbetsmarknadens mest invecklade regler och hur kommunallagen styr verksamheten. Kunskap om budgetarbete och hur man infogar sin ideologi i densamma. Kunskaper inhämtad från studiecirklar i ABF och genom levande livet. Hur man alltid tar ställning för den svaga och hjälper tillrätta är inte inlärda kunskaper utan grunden för den empatiska människans hela etik.
På söndag är det kyrkoval. Själv har jag ingen rösträtt, då jag för över 30 år sedan gick ur. Att stanna som icke-troende kändes hycklande. Men för det har jag en stor respekt för tro. Ser att tro både gjort gott och ont. Dessa två möjligheter för kyrkan finns fortfarande kvar. Så för den med tro som har sin tillhörighet i kyrkan, så måste man ta sitt ansvar och verka för det som är gott. Socialdemokrater gör nämligen alltid det, även när de verkar i kyrkan. Socialt arbete är viktigare för kristna sossar än högmässa och dop. Det senare som åtminstone i POSK (politiskt obunda i svenska kyrkan) i Örebro vill värna.
Så gör ett aktivt val och välj en sosse i kyrkovalet om kyrkan är din. POSK menar att politiken inte hör hemma i kyrkan. Men vi vet alla att politiken hör hemma överallt. För allt är politik. Ibland sätter jag på System of Downs skrålande musik för att få mina elever att reagera. Musiken är tuff och lyriken talande. ”Why don´t presidents fight the war, why do they always send the poor?”. Och där någonstans förstår de unga, att allt är politik. Det går inte att komma undan genom ointresse. Det enda som händer är att man kanske inte får politiker med samma hjärta, utan bara med en beräknande hjärna. För varför skulle annars regeringen ett år före valet öka på bidragen till kommunerna helt plötsligt, efter att så länge sett på och låtit allt förfalla.
”Det jag har sett hos dig...” jag har trettio sekunder på mig att ge människan framför mig mitt intryck av henne. Sedan har hon trettio sekunder på sig att tala till mig. ”Byt...” ropar mannen som håller i klockan och en ny människa står framför mig. I rummet står sexton människor med samma värdegrund som har tillbringat tre helger tillsammans på utbildning. Återigen kommer orden lekande lätt och känns så riktiga. Återigen får jag bekräftelse från den människa som står framför mig. Jag känner mig oerhört stärkt av mötet med dessa människor när jag åker hem.
I vår igen skall vi träffas. Vår utbildning är slut, men vi sitter alla runt om i kommunerna och är med och fattar beslut om hur de skall styras. En del med socialdemokrater i majoritet, andra i opposition. Vi vill träffas igen och jag erbjuder dem alla att få träffa tolv elever som om några veckor skall åka till Transition Town Totnes – en rörelse av städer runt om i världen som försöker ställa om till hållbar utveckling. Och vi alla vill väldigt gärna höra mer om det, för att kunna påverka utvecklingen i våra egna kommuner.
Vad är denna värdegrund som är gemensam? Det är den, om en positiv syn på människan, tro på människans kraft och om frihet och jämlikhet. Och jämlikt är det. Vi har alla så olika bakgrund, som pastorn, vårdbiträdet, fabriksarbetaren, butiksbiträdet, läraren, den studerande. Och åldrarna är spridda – alla har vi det gemensamt att våra arbetarkommuner (socialdemokratiska föreningar) därhemma trott på vår förmåga att leda i politiken. För vad väljare vill ha är en politiker med samma hjärta, men bättre hjärna. Och hjärnans klokhet sitter inte bara i år av utbildning. Visst är universitetskunskap också viktig, men skall man fatta beslut om alla människor så måste man också ha förståelse för vanliga människors bekymmer. En människa som sitter i en nämnd som styr skolan, behöver kunna känna empati för barn med svårigheter. Kanske själv vara mamma till ett behövande barn? Det är rätt bakgrund för dem som fattar beslut. Likaväl som att förstå nationalekonomi, för faktakunskap lärs lätt av den med ett brinnande intresse.
Så visst är våra politiker precis som vi alla är och det skall de vara. Fast lite klokare, en klokhet införskaffad på grund av intresset att skapa ett bra samhälle. Bland dessa sexton finns stora mängder kunskap. Kunskap om vår politiska historia i arbetarrörelsen, om statsministrars styre och om fackliga regler. Kunskaper om arbetsmarknadens mest invecklade regler och hur kommunallagen styr verksamheten. Kunskap om budgetarbete och hur man infogar sin ideologi i densamma. Kunskaper inhämtad från studiecirklar i ABF och genom levande livet. Hur man alltid tar ställning för den svaga och hjälper tillrätta är inte inlärda kunskaper utan grunden för den empatiska människans hela etik.
På söndag är det kyrkoval. Själv har jag ingen rösträtt, då jag för över 30 år sedan gick ur. Att stanna som icke-troende kändes hycklande. Men för det har jag en stor respekt för tro. Ser att tro både gjort gott och ont. Dessa två möjligheter för kyrkan finns fortfarande kvar. Så för den med tro som har sin tillhörighet i kyrkan, så måste man ta sitt ansvar och verka för det som är gott. Socialdemokrater gör nämligen alltid det, även när de verkar i kyrkan. Socialt arbete är viktigare för kristna sossar än högmässa och dop. Det senare som åtminstone i POSK (politiskt obunda i svenska kyrkan) i Örebro vill värna.
Så gör ett aktivt val och välj en sosse i kyrkovalet om kyrkan är din. POSK menar att politiken inte hör hemma i kyrkan. Men vi vet alla att politiken hör hemma överallt. För allt är politik. Ibland sätter jag på System of Downs skrålande musik för att få mina elever att reagera. Musiken är tuff och lyriken talande. ”Why don´t presidents fight the war, why do they always send the poor?”. Och där någonstans förstår de unga, att allt är politik. Det går inte att komma undan genom ointresse. Det enda som händer är att man kanske inte får politiker med samma hjärta, utan bara med en beräknande hjärna. För varför skulle annars regeringen ett år före valet öka på bidragen till kommunerna helt plötsligt, efter att så länge sett på och låtit allt förfalla.
Ekologiskt och närproducerat
Krönika NA augusti 2009
Ekologisk mjölk, bananer som helst även skall vara rättvisemärkta. Det är några varor som numer med vanan slinker ner i min matvarukorg. Andra varor kräver en stunds sökande i butiken för att jag inte riktigt vet vilka alternativen är. Skillnaden i pris får inte vara alltför stor och smaken måste vara densamma, absolut inte sämre, för att jag skall göra valet. Smakar det dessutom bättre, det ekologiska, då är jag beredd att betala ännu mer. Vi är nog ganska många som känner pressen och nöjet i att fundera över det vi köper. Närproducerat känns spännande och rättvisemärkt just det.
I slutet av september skall jag och femton andra åka till Totnes i södra England. Av dessa är tolv skolungdomar. Totnes är en ”Transition Town” - omställningsstad – som håller på att ställer om för hållbar utveckling. Närproducerat, lokala pengar och arbete för att minska utsläppen av växthusgaser skall vi få lära oss mer om. Det skall bli intressant och eleverna har som uppdrag att sedan, väl tillbaka i Sverige, sprida kunskap om Totnes till både politiker och skolkamrater. Nu står vi i valet och kvalet av att välja transportsätt till Totnes. Tåget kostar ungefär sex gånger så mycket som flyget. I det läget är det inte lätt att välja tåget, även om pengarna vi använder kommer från svensk offentlig sektor och från EU bidrag. Men vi väntar fortfarande och hoppas på att vi skall kunna hitta sista minuten billig sovvagn på tåg till Berlin.
Att för min dotter ta tåget till Örebro från Hallsberg kostar en hundralapp. Tar hon däremot vår bil, så kommer hon undan med mindre. Med en tonårings ekonomi, så är valet inte svårt. Om hon nu får låna bilen. Och nu tänker även regeringen dubbla banavgiften för att privata tågbolag skall få utnyttja rälsen. Då blir det ännu dyrare och regeringens motiveringen är att det kostar att rusta, och underhållet är eftersatt.
I Örebro byggs just nu en biogasanläggning. Huvudråvaran till anläggningen är skördar från åkrar. Här får marknadskrafterna råda och billigast var tydligen inte de åkrar som var närmast. Alltså blir det rätt långa transporter av ensilaget till anläggningen, och långt tillbaka till de åkrar som egentligen borde få tillbaka den högkvalitativa gödning, som blir biprodukt från biogasproduktionen.
Egentligen vore det även vettigt ur miljöhänsyn, inte minst för Svartåns del att bönderna runt Tysslingesjön rötade sitt gödsel till biogas med. Mindre utsläpp i ån och biogas är ju ett fantastiskt miljövänligt fordonsbränsle i jämförelse med andra dessutom. Men här är det mest markadsmässigt lönsamt att transportera till en stor anläggning, och därmed få längre transporter och mer utsläpp. Egentligen borde det investeras i en infrastruktur av gasledningar, som transporterar gas från små gårdsanläggningar. Gasledningar som först för rågasen till föräldling till fordonsbränsle på den stora anläggningen, som ny byggs i Atle, och sedan för att föra den färdiga gasen till pumpstationer som borde finnas runt om in hela länet. För hur lönsamt är det att köpa ett biogasdrivet fordon i någon annan del av länet än i Örebro idag? Vem annan än det offentliga kan investera i sådana gasledningar, för inte skulle det vara särskilt marknadsmässigt lönsamt?
Med allt detta sagt kommer jag till kärnan i mitt resonemang.. Allt går inte att utveckla genom att låta marknadskrafterna styra. Idag känns det som att man förlitar sig helt till att marknaden skall lösa allt. Från utbildning till transporter. Men när det gäller vår infrastrukturnät i form av tåg, vägar och ledningar för t.ex. gas så borde detta byggas, utökas och underhållas med det allmännas intresse för ögonen, med skattemedel. För både nutida och framtida generationers skull ur miljö- och servicehänsyn.
Det borde för konsumenten vara ett enkelt val att välja tåget framför flyget och bilen. Marknadskrafterna kommer inte att ta hand om det, för det finns en smärtgräns för oss konsumenter, för hur mycket mer vi är villiga att betala för att konsumera det miljövänliga. När vi inte ens har samvete att använda offentliga medel till att åka till Totnes med tåget, trots att det är en milöresa. Då kan man knappast begära att folk med sina egna privata medel skall göra en sådan uppoffring. Idag behöver man vara rik för att unna sig lyxen att resa miljövänligt.
En gång i tiden stannade tåget här i Vretstorp och på så många andra små orter i Sverige. Men utbyggnaden av vår miljövänliga infrastruktur har knappast gått framåt. Bättre tycks det inte bli , i tider när man sänker skatter och tänker att allt skall marknaden lösa.
Ekologisk mjölk, bananer som helst även skall vara rättvisemärkta. Det är några varor som numer med vanan slinker ner i min matvarukorg. Andra varor kräver en stunds sökande i butiken för att jag inte riktigt vet vilka alternativen är. Skillnaden i pris får inte vara alltför stor och smaken måste vara densamma, absolut inte sämre, för att jag skall göra valet. Smakar det dessutom bättre, det ekologiska, då är jag beredd att betala ännu mer. Vi är nog ganska många som känner pressen och nöjet i att fundera över det vi köper. Närproducerat känns spännande och rättvisemärkt just det.
I slutet av september skall jag och femton andra åka till Totnes i södra England. Av dessa är tolv skolungdomar. Totnes är en ”Transition Town” - omställningsstad – som håller på att ställer om för hållbar utveckling. Närproducerat, lokala pengar och arbete för att minska utsläppen av växthusgaser skall vi få lära oss mer om. Det skall bli intressant och eleverna har som uppdrag att sedan, väl tillbaka i Sverige, sprida kunskap om Totnes till både politiker och skolkamrater. Nu står vi i valet och kvalet av att välja transportsätt till Totnes. Tåget kostar ungefär sex gånger så mycket som flyget. I det läget är det inte lätt att välja tåget, även om pengarna vi använder kommer från svensk offentlig sektor och från EU bidrag. Men vi väntar fortfarande och hoppas på att vi skall kunna hitta sista minuten billig sovvagn på tåg till Berlin.
Att för min dotter ta tåget till Örebro från Hallsberg kostar en hundralapp. Tar hon däremot vår bil, så kommer hon undan med mindre. Med en tonårings ekonomi, så är valet inte svårt. Om hon nu får låna bilen. Och nu tänker även regeringen dubbla banavgiften för att privata tågbolag skall få utnyttja rälsen. Då blir det ännu dyrare och regeringens motiveringen är att det kostar att rusta, och underhållet är eftersatt.
I Örebro byggs just nu en biogasanläggning. Huvudråvaran till anläggningen är skördar från åkrar. Här får marknadskrafterna råda och billigast var tydligen inte de åkrar som var närmast. Alltså blir det rätt långa transporter av ensilaget till anläggningen, och långt tillbaka till de åkrar som egentligen borde få tillbaka den högkvalitativa gödning, som blir biprodukt från biogasproduktionen.
Egentligen vore det även vettigt ur miljöhänsyn, inte minst för Svartåns del att bönderna runt Tysslingesjön rötade sitt gödsel till biogas med. Mindre utsläpp i ån och biogas är ju ett fantastiskt miljövänligt fordonsbränsle i jämförelse med andra dessutom. Men här är det mest markadsmässigt lönsamt att transportera till en stor anläggning, och därmed få längre transporter och mer utsläpp. Egentligen borde det investeras i en infrastruktur av gasledningar, som transporterar gas från små gårdsanläggningar. Gasledningar som först för rågasen till föräldling till fordonsbränsle på den stora anläggningen, som ny byggs i Atle, och sedan för att föra den färdiga gasen till pumpstationer som borde finnas runt om in hela länet. För hur lönsamt är det att köpa ett biogasdrivet fordon i någon annan del av länet än i Örebro idag? Vem annan än det offentliga kan investera i sådana gasledningar, för inte skulle det vara särskilt marknadsmässigt lönsamt?
Med allt detta sagt kommer jag till kärnan i mitt resonemang.. Allt går inte att utveckla genom att låta marknadskrafterna styra. Idag känns det som att man förlitar sig helt till att marknaden skall lösa allt. Från utbildning till transporter. Men när det gäller vår infrastrukturnät i form av tåg, vägar och ledningar för t.ex. gas så borde detta byggas, utökas och underhållas med det allmännas intresse för ögonen, med skattemedel. För både nutida och framtida generationers skull ur miljö- och servicehänsyn.
Det borde för konsumenten vara ett enkelt val att välja tåget framför flyget och bilen. Marknadskrafterna kommer inte att ta hand om det, för det finns en smärtgräns för oss konsumenter, för hur mycket mer vi är villiga att betala för att konsumera det miljövänliga. När vi inte ens har samvete att använda offentliga medel till att åka till Totnes med tåget, trots att det är en milöresa. Då kan man knappast begära att folk med sina egna privata medel skall göra en sådan uppoffring. Idag behöver man vara rik för att unna sig lyxen att resa miljövänligt.
En gång i tiden stannade tåget här i Vretstorp och på så många andra små orter i Sverige. Men utbyggnaden av vår miljövänliga infrastruktur har knappast gått framåt. Bättre tycks det inte bli , i tider när man sänker skatter och tänker att allt skall marknaden lösa.
Pride 40 år
Publicerat NA juli 2009
Ledde till debatt där man tolkat det som att jag inte tyckte det var ok med transor i paraden. Hoppas du förstår att det inte är min åsikt, utan som jag tolkar andras.
Den 27 juni korsar vi Seventh Avenue och söker oss till den sidan av gatan där husen skuggar trottoaren. Det är en het eftermiddag. Vi skyndar på stegen för att hinna fram innan paraden är slut. Snart kan vi se väggen av människor framme vid Fifth Avenue och bilar som står och väntar i långa rader. Bilarna lär få vänta tåligt ett tag innan de släpps över Fifth Avenue.
När vi går längst det sista kvarteret så kommer två män, som ser ut att vara närmre två meter långa, ut ur en port. De höga klackarna gör givetvis att de ser ännu längre ut. Den ene har en enorm Dolly Parton peruk och tillika stora ballonger instoppade under t-tröjan.
Vi är slutligen där och lyckas ta oss fram nästan så vi ser bra. I paraden framför oss kommer lastbilar och bilar, samt grupper av människor i likadana tröjor med tryck förbi. Ur bilarna dundrar musik och folket gungar fram på gatan. Det är fest. Och givetvis är det mycket Michael Jackson som vi hör. Det är ju bara två dagar efter hans död. Jag gungar med och sträcker upp kameran högt för att få ta lite bättre bilder. Det är även mycket politik – många gay-pro kandidater passar på att visa upp sig och får glada hurrarop från oss i publiken som står där på andra sidan kravallstängslet. Publiken visslar och klappar i händerna, fram dem som vågat sig ut på parad och visa vad de står för.
Förbi kommer organisationen som hjälper homosexuella slåss i rättsalarna mot diskriminering, sedan gruppen som har tröjor det står ”Anti-violence and proud”. Stor är gruppen med judiska homosexuella och en liten grupp med lesbiska och gay läraren marscherar också förbi. Två silverhåriga damer åker cykeltaxi, för att orka vara med i paraden. De långa transorna hoppar in när polisen öppnar kravallstängslet för att släppa förbi bilarna. Annars så är det väldigt få i paraden som ser ut på ett annat sätt än folk i gemen, men transorna ger en färgglad klick i tillställningen och lockar till skratt och får uppmuntran.
I år är det 40 år sedan Stonewall upploppen. Det var detta som var startskottet till Pride. De första paraderna gick i New York och Los Angeles. Då när homosexuella i USA och i världen för första gången började att organisera sig. Upploppen började med att polisen hade gått in på en bar och misshandlat homosexuella från samhällets bottenskikt som fanns i baren. Detta var inte något som var ovanligt på den tiden i New York. Det var den 27 juni 1969 och baren hette Stonewall Inn och låg i Greenwich Village på Manhattan. Under sex dagar kom upploppen att vara, när homosexuella män som inte själva brukade hålla till på baren, solidariskt gick man ur huse för att visa sitt missnöje och slogs tillbaka mot polisens terror. Något nytt som inte setts förut.
Hur har då homosexuellas rättigheter i USA blivit? I ett svenskt perspektiv så ser det tämligen dystert ut. Homosexuella får varken gifta sig, ingå partnerskap, adoptera eller göra militärtjänst. Vid anställning finns det ingen direkt lag som säger att man inte får diskriminera p.g.a. sexuell läggning, som det finns för att man inte får diskriminera p.g.a. ras.
Fast det betyder inte att inte homosexuella i USA ändå kan leva ett bra liv. På många håll i landet, speciellt i storstäder, mest kända då kanske San Francisco och New York, så är det lätt att leva som öppet homosexuell och ha en bra yrkeskarriär tillika. Adoptionsreglerna går även att kringgå. Där är det inte lagen som skyddar, utan öppenheten hos invånarna. Inte minst så har Hollywood gett homosexuella ett ansikte och ett vardagsliv, inte bara för amerikanarna, utan även för hela världen. Så där har USA som land starkt drivit på utvecklingen för homosexuellas möjligheter att leva som öppet homosexuella.
I Sverige är det väl snarast motsatsen. Den homosexuelle har lagen i ryggen, men det är här längre till att vinna acceptans i det samhället. Även om man som äkta makar flyttar in i villasamhället så kommer man att möta många fördomar, för att homosexuella varit så lite synliga. Många ser bara transorna när de i nyhetsmedierna ser på Stockholms Pride. Och jag har även hört folk säga att om det inte vore för dem, så skulle man tycka att Pride är ok.
Hur ser då framtiden ut rent lagligt för USA:s homosexuella. Barack Obama vill inte ge homosexuella rätt till att gifta sig. Däremot vill han införa någon sorts partnerskap och ge dem rätt till att adoptera. Han vill ändra på den lag som Clinton införde som kallas ”Don´t ask, don´t tell”. Den gjorde det olagligt att fråga de som ville mönstra om de var homosexuella. Vilket betydde att så länge de homosexuella inte berättade om sin läggning så fick de göra militärtjänst. Men om de själva berättade så blev de utsparkade. Obama vill att homosexuella skall ha rätt att göra militärtjänst. Han vill också ändra på lagar, så att även homosexuella inkluderas i de lagar som förhindrar mot diskriminering vid anställning.
Så visst ser amerikanska homosexuellas framtid ljusare ut. Och jag kan personligen tycka att vill man som homosexuell fly fördomar så är nog storstäder i USA att föredra framför Stockholm, även om man här kan leva som äkta makar. För vem bryr sig egentligen om det där med äkenskapet i våra tider, som börjar söka sig tillbaka till sjuttiotalets ”Peace and love”.
Ledde till debatt där man tolkat det som att jag inte tyckte det var ok med transor i paraden. Hoppas du förstår att det inte är min åsikt, utan som jag tolkar andras.
Den 27 juni korsar vi Seventh Avenue och söker oss till den sidan av gatan där husen skuggar trottoaren. Det är en het eftermiddag. Vi skyndar på stegen för att hinna fram innan paraden är slut. Snart kan vi se väggen av människor framme vid Fifth Avenue och bilar som står och väntar i långa rader. Bilarna lär få vänta tåligt ett tag innan de släpps över Fifth Avenue.
När vi går längst det sista kvarteret så kommer två män, som ser ut att vara närmre två meter långa, ut ur en port. De höga klackarna gör givetvis att de ser ännu längre ut. Den ene har en enorm Dolly Parton peruk och tillika stora ballonger instoppade under t-tröjan.
Vi är slutligen där och lyckas ta oss fram nästan så vi ser bra. I paraden framför oss kommer lastbilar och bilar, samt grupper av människor i likadana tröjor med tryck förbi. Ur bilarna dundrar musik och folket gungar fram på gatan. Det är fest. Och givetvis är det mycket Michael Jackson som vi hör. Det är ju bara två dagar efter hans död. Jag gungar med och sträcker upp kameran högt för att få ta lite bättre bilder. Det är även mycket politik – många gay-pro kandidater passar på att visa upp sig och får glada hurrarop från oss i publiken som står där på andra sidan kravallstängslet. Publiken visslar och klappar i händerna, fram dem som vågat sig ut på parad och visa vad de står för.
Förbi kommer organisationen som hjälper homosexuella slåss i rättsalarna mot diskriminering, sedan gruppen som har tröjor det står ”Anti-violence and proud”. Stor är gruppen med judiska homosexuella och en liten grupp med lesbiska och gay läraren marscherar också förbi. Två silverhåriga damer åker cykeltaxi, för att orka vara med i paraden. De långa transorna hoppar in när polisen öppnar kravallstängslet för att släppa förbi bilarna. Annars så är det väldigt få i paraden som ser ut på ett annat sätt än folk i gemen, men transorna ger en färgglad klick i tillställningen och lockar till skratt och får uppmuntran.
I år är det 40 år sedan Stonewall upploppen. Det var detta som var startskottet till Pride. De första paraderna gick i New York och Los Angeles. Då när homosexuella i USA och i världen för första gången började att organisera sig. Upploppen började med att polisen hade gått in på en bar och misshandlat homosexuella från samhällets bottenskikt som fanns i baren. Detta var inte något som var ovanligt på den tiden i New York. Det var den 27 juni 1969 och baren hette Stonewall Inn och låg i Greenwich Village på Manhattan. Under sex dagar kom upploppen att vara, när homosexuella män som inte själva brukade hålla till på baren, solidariskt gick man ur huse för att visa sitt missnöje och slogs tillbaka mot polisens terror. Något nytt som inte setts förut.
Hur har då homosexuellas rättigheter i USA blivit? I ett svenskt perspektiv så ser det tämligen dystert ut. Homosexuella får varken gifta sig, ingå partnerskap, adoptera eller göra militärtjänst. Vid anställning finns det ingen direkt lag som säger att man inte får diskriminera p.g.a. sexuell läggning, som det finns för att man inte får diskriminera p.g.a. ras.
Fast det betyder inte att inte homosexuella i USA ändå kan leva ett bra liv. På många håll i landet, speciellt i storstäder, mest kända då kanske San Francisco och New York, så är det lätt att leva som öppet homosexuell och ha en bra yrkeskarriär tillika. Adoptionsreglerna går även att kringgå. Där är det inte lagen som skyddar, utan öppenheten hos invånarna. Inte minst så har Hollywood gett homosexuella ett ansikte och ett vardagsliv, inte bara för amerikanarna, utan även för hela världen. Så där har USA som land starkt drivit på utvecklingen för homosexuellas möjligheter att leva som öppet homosexuella.
I Sverige är det väl snarast motsatsen. Den homosexuelle har lagen i ryggen, men det är här längre till att vinna acceptans i det samhället. Även om man som äkta makar flyttar in i villasamhället så kommer man att möta många fördomar, för att homosexuella varit så lite synliga. Många ser bara transorna när de i nyhetsmedierna ser på Stockholms Pride. Och jag har även hört folk säga att om det inte vore för dem, så skulle man tycka att Pride är ok.
Hur ser då framtiden ut rent lagligt för USA:s homosexuella. Barack Obama vill inte ge homosexuella rätt till att gifta sig. Däremot vill han införa någon sorts partnerskap och ge dem rätt till att adoptera. Han vill ändra på den lag som Clinton införde som kallas ”Don´t ask, don´t tell”. Den gjorde det olagligt att fråga de som ville mönstra om de var homosexuella. Vilket betydde att så länge de homosexuella inte berättade om sin läggning så fick de göra militärtjänst. Men om de själva berättade så blev de utsparkade. Obama vill att homosexuella skall ha rätt att göra militärtjänst. Han vill också ändra på lagar, så att även homosexuella inkluderas i de lagar som förhindrar mot diskriminering vid anställning.
Så visst ser amerikanska homosexuellas framtid ljusare ut. Och jag kan personligen tycka att vill man som homosexuell fly fördomar så är nog storstäder i USA att föredra framför Stockholm, även om man här kan leva som äkta makar. För vem bryr sig egentligen om det där med äkenskapet i våra tider, som börjar söka sig tillbaka till sjuttiotalets ”Peace and love”.
Skatter för rättvisa
Krönika NA juni 2009
Jag undrar om det verkligen är så att vi svenskar inte vill dela med oss? Att vi svenskar inte kan tänka oss att höja skatter och därmed bidra till bättre skola, vård och omsorg? Eller är det så att många svenskar blivit så luttrade att de tänker att våra skattepengar ändå hamnar fel? Handlar högervindarna om en misstro mot politiken och därmed en tilltro till att ensam är stark? Att man bäst rår sig själv?
Skattesänkningarna har gett många av oss ett rejält tillskott i plånboken. Jag och min man har väl aldrig haft det så bra ställt som nu. Samtidigt skall min son börjar i en klass på nästan 30 elever. Kanske är det då meningen att jag skall söka mig bort från den kommunala skolan och hitta ett annat alternativ och betala för det.
I Sverige har vi tidigare lyckats bygga upp ett ganska jämlikt system av skatter och av offentlig service, som nu snabbt håller på att raseras. Även om min kommun är S styrd, så är den bakbunden. En skattehöjning i min kommun skulle drabba alla - även då lågavlönade och pensionärer, som knappt fått skattesänkningar - och skulle bara täppa igen de allra värsta hålen. En kommun har inte verktygen att föra en jämlik skattepolitik, det är det bara staten som har. Utan statens bidrag till kommuner, som ett utjämningssystem, så ingen rättvisa. Och här finns nästan ingen hjälp att hämta, från den nuvarande regeringen.
Drygt två veckor efter valet till Europaparlamentet har det skrivits mängder med debattartiklar, ledare och blogginlägg om hur lyckat eller ej valet var för Socialdemokratin. För de som befarade det värsta så var det en suck av lättnad, som för Mona Sahlin. För de som hade hoppats på ett nyuppvaknande för rättvisa och solidaritet så var det en stor besvikelse. EPP (European Peoples Party - den konservativa gruppen) växte och PES (Party of European Socialists) minskade.
PES ordförande Poul Nyrup Rasmussen skriver i sin blogg om att valkampanjer runt om i Europa ofta var felriktade. Att de handlade om nationell politik istället för europeisk. Han menar också att det var just de socialdemokratiska väljarna som valt att ej rösta, just för att kampanjerna inte lyckats visa på vikten av ett starkt PES i parlamentet. Själv känner jag mig besviken även över det svenska valresultat som stod och stampade på samma plats. Jag hade hoppats att sossar skulle insett Europas betydelse även för vår egen nationella politik.
Fast vilken politik är det som det står mellan i vårt kommande riksdagsval? Det känner jag en osäkerhet inför. För vart är mitt eget parti på väg? Kommer det att våga stå för en rättvis skattepolitik och en väl fungerande offentlig sektor. Och om S vågar? Får vi då några röster? Förstår folk ideologin bakom den skattepolitik och fördelningsystem som Sverige har haft?
Förstår folk varför även rika skall få barnbidrag? Genom att låta alla ta del av den offentliga välfärden, barnbidrag, föräldrapenning, skola, vård och omsorg så skapar man också en vilja hos alla att bidra till detta. Om man jämför med USA så är skillnaderna slående. Där är det skattepengar till de fattiga - de rika får lösa sina försäkringar för sin trygghet bäst de kan. Därmed skapar man en ovilja till att betala skatter som går till de där, som är “lata” och inget vill. Jag ser samma tankar i Sverige idag.
Fast det vi idag egentligen behöver är nya former av skatter som passar vår nya tid. En tid med finanskris som borde lärt oss att vi behöver bekämpa detta gemensamt. Med regleringar av finanssektorn och med skatter till rättvis fördelning av produktionens resultat (mat och tak över huvudet) åt alla.
Den borgerliga regeringen har rätt i att hög skatt på arbete för arbetsgivare inte är bra för jobben. Men då måste det till annan beskattning på produktionen. Annars måste vi givetvis minska på offentlig sektor och min son måste gå i en 30 klass. Vi måste alltså hitta på nya former av skatter. För jag tror att vi vill dela med oss. Vi vill ha en väl fungerande skola och även lite snyggt och prydligt runt om oss i våra samhällen. Även lite “lyx” i form av bibliotek och inte enbart det som det borgerliga vill när det talar om välfärdens kärna.
Fast att som land ensamt uppfinna detta nya, om vi nu har turen att få en rödgrön regering efter valet, det har blivit så mycket svårare. Detta sedan vi fått ett mer blått Europa. Ett blått Europa med klickar av brunt och svart. På Ungerns gator marscherar uniformerade högerextremister, utan att folk protesterar.
Maja Stopek, SO lärare från Vretstorp
http://majastopek.blogspot.com
Jag undrar om det verkligen är så att vi svenskar inte vill dela med oss? Att vi svenskar inte kan tänka oss att höja skatter och därmed bidra till bättre skola, vård och omsorg? Eller är det så att många svenskar blivit så luttrade att de tänker att våra skattepengar ändå hamnar fel? Handlar högervindarna om en misstro mot politiken och därmed en tilltro till att ensam är stark? Att man bäst rår sig själv?
Skattesänkningarna har gett många av oss ett rejält tillskott i plånboken. Jag och min man har väl aldrig haft det så bra ställt som nu. Samtidigt skall min son börjar i en klass på nästan 30 elever. Kanske är det då meningen att jag skall söka mig bort från den kommunala skolan och hitta ett annat alternativ och betala för det.
I Sverige har vi tidigare lyckats bygga upp ett ganska jämlikt system av skatter och av offentlig service, som nu snabbt håller på att raseras. Även om min kommun är S styrd, så är den bakbunden. En skattehöjning i min kommun skulle drabba alla - även då lågavlönade och pensionärer, som knappt fått skattesänkningar - och skulle bara täppa igen de allra värsta hålen. En kommun har inte verktygen att föra en jämlik skattepolitik, det är det bara staten som har. Utan statens bidrag till kommuner, som ett utjämningssystem, så ingen rättvisa. Och här finns nästan ingen hjälp att hämta, från den nuvarande regeringen.
Drygt två veckor efter valet till Europaparlamentet har det skrivits mängder med debattartiklar, ledare och blogginlägg om hur lyckat eller ej valet var för Socialdemokratin. För de som befarade det värsta så var det en suck av lättnad, som för Mona Sahlin. För de som hade hoppats på ett nyuppvaknande för rättvisa och solidaritet så var det en stor besvikelse. EPP (European Peoples Party - den konservativa gruppen) växte och PES (Party of European Socialists) minskade.
PES ordförande Poul Nyrup Rasmussen skriver i sin blogg om att valkampanjer runt om i Europa ofta var felriktade. Att de handlade om nationell politik istället för europeisk. Han menar också att det var just de socialdemokratiska väljarna som valt att ej rösta, just för att kampanjerna inte lyckats visa på vikten av ett starkt PES i parlamentet. Själv känner jag mig besviken även över det svenska valresultat som stod och stampade på samma plats. Jag hade hoppats att sossar skulle insett Europas betydelse även för vår egen nationella politik.
Fast vilken politik är det som det står mellan i vårt kommande riksdagsval? Det känner jag en osäkerhet inför. För vart är mitt eget parti på väg? Kommer det att våga stå för en rättvis skattepolitik och en väl fungerande offentlig sektor. Och om S vågar? Får vi då några röster? Förstår folk ideologin bakom den skattepolitik och fördelningsystem som Sverige har haft?
Förstår folk varför även rika skall få barnbidrag? Genom att låta alla ta del av den offentliga välfärden, barnbidrag, föräldrapenning, skola, vård och omsorg så skapar man också en vilja hos alla att bidra till detta. Om man jämför med USA så är skillnaderna slående. Där är det skattepengar till de fattiga - de rika får lösa sina försäkringar för sin trygghet bäst de kan. Därmed skapar man en ovilja till att betala skatter som går till de där, som är “lata” och inget vill. Jag ser samma tankar i Sverige idag.
Fast det vi idag egentligen behöver är nya former av skatter som passar vår nya tid. En tid med finanskris som borde lärt oss att vi behöver bekämpa detta gemensamt. Med regleringar av finanssektorn och med skatter till rättvis fördelning av produktionens resultat (mat och tak över huvudet) åt alla.
Den borgerliga regeringen har rätt i att hög skatt på arbete för arbetsgivare inte är bra för jobben. Men då måste det till annan beskattning på produktionen. Annars måste vi givetvis minska på offentlig sektor och min son måste gå i en 30 klass. Vi måste alltså hitta på nya former av skatter. För jag tror att vi vill dela med oss. Vi vill ha en väl fungerande skola och även lite snyggt och prydligt runt om oss i våra samhällen. Även lite “lyx” i form av bibliotek och inte enbart det som det borgerliga vill när det talar om välfärdens kärna.
Fast att som land ensamt uppfinna detta nya, om vi nu har turen att få en rödgrön regering efter valet, det har blivit så mycket svårare. Detta sedan vi fått ett mer blått Europa. Ett blått Europa med klickar av brunt och svart. På Ungerns gator marscherar uniformerade högerextremister, utan att folk protesterar.
Maja Stopek, SO lärare från Vretstorp
http://majastopek.blogspot.com
Kryssa eller inte kryssa....
Krönika NA maj 2009
Nu räknar jag med att alla ni sossar VET att det är val till Europaparlamentet (EP) den 7 juni. Nu är bara frågan: Kryssa eller inte kryssa? För valet är ju givet när man är sosse vilken valsedel man stoppar i kuvertet. För att rösta i protest på något annat parti för att man är mot EU är mindre smart. Om man lägger sin röst på Junilistan är det en icke-röst när man ser hur inaktiv Junilistan varit i t.ex. miljöfrågor. Eller ve och fasa, lägga en röst på SD i protest och stötta högern. Piratpartiet vet ju ingen vad de vill i varken miljö- eller fackliga frågor, de är ett utpräglat enfrågeparti.
Så med det bestämt, att det är den Socialdemokratiska gruppen ESP (kallas även PES) som vi sossar vill stärka så är det dags att ta en närmre titt på våra kandidater.
Först på listan har vi Marita Ulvskog. En socialdemokrat som är EU kritiker. Så för den som funderat på att proteströsta, har ni ert alternativ redan här. Ni behöver inte ens kryssa, hon står först. Om man på sossarnas hemsida kikar på vad hon vill, så hittar man där en summering av sossarnas politik i EP. Med satsningar på jobben, framförallt genom satsning på forskning och utveckling för hållbar ny teknik, stimulans till utbyggnad av tågtrafik och regler för grönt byggande.
Som nummer två på listan är Olle Ludvigsson. Ludvigsson har varit ordförande i verkstadsklubben på Volvo i 18 år. Alltså inte en tidigare parlamentariker. Han vill framförallt verka för fackliga frågor i den öppjna arbetsmarknad på en halv miljard människor som ju EU är. Ludvigsson vill ha gemensamma skyddsregler för arbete, både vad det gäller löner och arbetsvillkor. Han vill inte att EU skall kunna hindra ett land från att ha förmånligare villkor är EU´s lägsta.
Nummer tre på listan är min personliga favorit Åsa Westlund. När jag först började surfa bloggar för att lära mig mer blev jag givetvis nyfiken då hon poängterar min hjärtefråga – miljön. Men hur är det egentligen tänker man då, kandidater snackar ju så mycket i valtider. Naturskyddsföreningen har undersökt hur våra EU parlamentariker har agerat i miljöfrågor. Både hur de röstat och hur aktiva de varit för övrigt för miljöfrågorna och Westlund fick högsta betyg. M parlamentarikern Hökmark fick sämsta betyg.
Westlund är inte bara aktiv för miljöfrågan när det gäller frågan om klimathotet utan också mycket aktiv i frågan om vilka kemikalier som skall få användas i våra vardagsprodukter, som mat, kläder och leksaker. Små frågor uttryckte Bolin, KD kandidat, i en debatt som SVT Plus hade. Ja, det kan ju KD få tycka.
Naturskyddsföreningen ansåg att Westlund är en av de svenska EU parlamentariker som faktiskt gjort skillnad för hela EU i miljöfrågor. Inte dåligt för en ung kvinna som under sina fem år i Bryssel även hunnit med att bli mamma.
Göran Färm är nummer fyra som S kandidat och har suttit i EP i två omgångar. Han har bakgrund inom LO och som kommunalråd. Har varit med i S politik länge och specialiserad inom ekonomiska frågor internationellt. Det som talar för Färm är hans allsidighet och kunnande. Han har en bredd och helhet i sina hjärtefrågor från fackliga frågor till internationell solidaritet. Ett säkert kort att kryssa med andra ord. Man vet vad man får. Färm står på fjärde plats på listan.
Nu kan jag inte gå in på alla namn på listan, så förutom de topp fyra så vill jag nämna även Lars-Erik Soting. Detta för den som känner att de vill stötta en lokal förmåga. Då kanske Bryssel kan kännas närmre och du kan kanske stöta på honom på stan och utbyta några ord. Soting har också sin bakgrund inom facket IF Metall och sitter som ersättare i riksdagen. Så liksom Ludvigsson är Soting din kandidat om du tycker att just fackliga frågor borde stå först på dagordningen.
Soting är på artonde plats på listan, så vill du ha honom, så bara måste du kryssa. För vi kan ju bara drömma att han annars kommer med. Fast det vore inte en så tokig dröm, för det skulle betyda att alla arton svenska platser i EP skulle bestå av sossar. Tjohooo.... vilken grej det skulle vara. Så rösta på ni alla, för tänk om.
Nu räknar jag med att alla ni sossar VET att det är val till Europaparlamentet (EP) den 7 juni. Nu är bara frågan: Kryssa eller inte kryssa? För valet är ju givet när man är sosse vilken valsedel man stoppar i kuvertet. För att rösta i protest på något annat parti för att man är mot EU är mindre smart. Om man lägger sin röst på Junilistan är det en icke-röst när man ser hur inaktiv Junilistan varit i t.ex. miljöfrågor. Eller ve och fasa, lägga en röst på SD i protest och stötta högern. Piratpartiet vet ju ingen vad de vill i varken miljö- eller fackliga frågor, de är ett utpräglat enfrågeparti.
Så med det bestämt, att det är den Socialdemokratiska gruppen ESP (kallas även PES) som vi sossar vill stärka så är det dags att ta en närmre titt på våra kandidater.
Först på listan har vi Marita Ulvskog. En socialdemokrat som är EU kritiker. Så för den som funderat på att proteströsta, har ni ert alternativ redan här. Ni behöver inte ens kryssa, hon står först. Om man på sossarnas hemsida kikar på vad hon vill, så hittar man där en summering av sossarnas politik i EP. Med satsningar på jobben, framförallt genom satsning på forskning och utveckling för hållbar ny teknik, stimulans till utbyggnad av tågtrafik och regler för grönt byggande.
Som nummer två på listan är Olle Ludvigsson. Ludvigsson har varit ordförande i verkstadsklubben på Volvo i 18 år. Alltså inte en tidigare parlamentariker. Han vill framförallt verka för fackliga frågor i den öppjna arbetsmarknad på en halv miljard människor som ju EU är. Ludvigsson vill ha gemensamma skyddsregler för arbete, både vad det gäller löner och arbetsvillkor. Han vill inte att EU skall kunna hindra ett land från att ha förmånligare villkor är EU´s lägsta.
Nummer tre på listan är min personliga favorit Åsa Westlund. När jag först började surfa bloggar för att lära mig mer blev jag givetvis nyfiken då hon poängterar min hjärtefråga – miljön. Men hur är det egentligen tänker man då, kandidater snackar ju så mycket i valtider. Naturskyddsföreningen har undersökt hur våra EU parlamentariker har agerat i miljöfrågor. Både hur de röstat och hur aktiva de varit för övrigt för miljöfrågorna och Westlund fick högsta betyg. M parlamentarikern Hökmark fick sämsta betyg.
Westlund är inte bara aktiv för miljöfrågan när det gäller frågan om klimathotet utan också mycket aktiv i frågan om vilka kemikalier som skall få användas i våra vardagsprodukter, som mat, kläder och leksaker. Små frågor uttryckte Bolin, KD kandidat, i en debatt som SVT Plus hade. Ja, det kan ju KD få tycka.
Naturskyddsföreningen ansåg att Westlund är en av de svenska EU parlamentariker som faktiskt gjort skillnad för hela EU i miljöfrågor. Inte dåligt för en ung kvinna som under sina fem år i Bryssel även hunnit med att bli mamma.
Göran Färm är nummer fyra som S kandidat och har suttit i EP i två omgångar. Han har bakgrund inom LO och som kommunalråd. Har varit med i S politik länge och specialiserad inom ekonomiska frågor internationellt. Det som talar för Färm är hans allsidighet och kunnande. Han har en bredd och helhet i sina hjärtefrågor från fackliga frågor till internationell solidaritet. Ett säkert kort att kryssa med andra ord. Man vet vad man får. Färm står på fjärde plats på listan.
Nu kan jag inte gå in på alla namn på listan, så förutom de topp fyra så vill jag nämna även Lars-Erik Soting. Detta för den som känner att de vill stötta en lokal förmåga. Då kanske Bryssel kan kännas närmre och du kan kanske stöta på honom på stan och utbyta några ord. Soting har också sin bakgrund inom facket IF Metall och sitter som ersättare i riksdagen. Så liksom Ludvigsson är Soting din kandidat om du tycker att just fackliga frågor borde stå först på dagordningen.
Soting är på artonde plats på listan, så vill du ha honom, så bara måste du kryssa. För vi kan ju bara drömma att han annars kommer med. Fast det vore inte en så tokig dröm, för det skulle betyda att alla arton svenska platser i EP skulle bestå av sossar. Tjohooo.... vilken grej det skulle vara. Så rösta på ni alla, för tänk om.
Jag med min "flummig" positiva människosyn
Krönika NA april 2009
Att läsa om skolpolitik på de fyra borgerliga partiernas hemsidor går att summera med: skolan är stökig och ordning krävs. Ge lärarna fler befogenheter att bestraffa så skall det nog bli ordning. Betygen är bra som piska och morot och som sortering inför gymnasiet. De som får dåliga betyg får då rätt till stöd på IV (individuellt val) – KD – alternativt bort med IV – FP. Det är en rätt så dyster bild av skolan som inte på något vis visar min vardag. Visst visar det en liten del av min vardag, som för de individer som har det tufft är nog så allvarligt, men för den absoluta majoriteten är det inte alls vad det handlar om.
Istället handlar det om undervisning och lärande. Vilka metoder passar individen bäst? Hur kan man integrera ny teknik och framtidens krav på flexibilitet och social kompetens i undervisningen? Vad är kunskap? Hur kan man värdera och mäta den, för att sätta rättvisa betyg? Frågetecknen för en lärare är lika många som möjligheterna. Kunskap i centrum är ett måste, men det känns som att min definition av kunskap inte rimmar lika med de borgerligas syn. Vad den nu är? För när man söker om skolpolitik på de fyra partiernas hemsidor så är det svårt att hitta något om vad kunskaper och lärande är.
I dagens läroplan så handlar det om att lära sig både kvantitet och kvalitet av kunskaper. Med andra ord att ha kunskaper och att kunna använda dem. Som vi brukar förklara för eleverna – att först måste du lära dig grunden av fakta, sedan måste du använda huvudet till att tänka. Som vad tycker du och vad får det dig att börja undra över? Vad mer kan jag behöva vet? Vad har det för betydelse för dig och andra människor? Vad går det att jämföra med?
Vårt betygssystem går alltså förenklat ut på: Bara fakta är godkänt. Kunna jämföra och använda är väl godkänt. Att kunna dra slutsatser som skapar egen ny kunskap är mycket väl godkänt. Det som idag kan kännas orättvist är att bara fakta – godkänt delen – kan vara så oerhört vid. Det kan vara lite fakta eller mycket. Så om man skall ha betyg så behöver det finnas fler nivåer här, i rättvisans namn. En ny bokstavs skala istället är inte fel, men bara om man fortsätter med denna syn på kunskaper. För att endast ha en bara fakta skala från A-E skapar en mycket torftig, tråkig pluggskola. En skola som när man slutar den, går ut med huvudet fyllt med fakta, som man inte vet hur man skall använda.
Denna debatt om skolan är långt viktigare än den om man skall få skicka hem några stackars krakar som har ett eländes elände i livet. Och visst måste man kunna skicka hem dessa elever. Men inte som ett straff man hotar med, utan som en konsekvens för att skydda andra elever. För givetvis händer det att dessa samhällets sorgebarn ibland låter sin frustration få utlopp mot andra barn och så kan vi inte ha det. Men ett barn som skickas hem kan ALDRIG se som en åtgärd, bara som ett misslyckande.
Här behövs istället samhällets resurser till att ge dessa barn vad de behöver. Det kan aldrig vara fult att hjälpa dem till att hitta arbetsro och trygghet med några få duktiga pedagoger, utan det vanliga klassrummets aktiviteter runt sig. För i det vanliga klassrummet är det oftast full fart. Genomgångar, filmer, diskussioner, skrivande, läsande, skapande, redovisningar och mycket mer. Allt detta som de allra flesta barn blir stimulerade av att ge sig in i med liv och lust, men som den som oroar sig för hemmet eller har stora inlärningssvårigheter ser som en pina.
Betyg eller ej – verkar i nuläget vara en överspelad diskussion. Socialdemokraternas politik i ser vid en snabb anblick inte ut att skilja sig så mycket från alliansens. Fast den stora skillnaden ligger i synen på människan. Där S står för en positiv syn, man tror att människor vill lära sig och om man måste agera negativt så är det beklagligt och en konsekvens. Medan de borgerliga, som jag inledde, ser det som att människor behöver piska och morot och hot om repressalier. Själv vet jag att varken hot om kvarsittningen eller avstängning biter på de elever som det har för avsikt att bita på. Istället känner de sig bara mer utpekade och agerar mer vrångt. Medan det ger den vanliga eleven en känsla av obehag. Precis som en vuxen skulle känna inför nya restriktioner och misstro i sitt arbetsliv. Kvarsittning har aldrig fungerat på dem som behöver det. Vad skall man t.ex. ta till när en elev skolkar från kvarsittningen?
Faktum är att en positiv syn på sina medmänniskor föder just det i andra. Det kunde vi ju se på senare tid när vi fick veta att svenskarna faktiskt agerar när de ser andra in nöd och att detta beror just på, att vi anser att det skall vara rättvist. Att den som bokstavligen ligger är någon i nöd och inte en ”looser” som får skylla sig själv. Och denna syn vi har, är skapad av en Socialdemokratisk politik. Låt oss behålla denna syn och inte bli helt amerikaniserade. Inte nu när de har en ny ledare som kanske kan vända deras samhälle och synen på rättvisa.
Att läsa om skolpolitik på de fyra borgerliga partiernas hemsidor går att summera med: skolan är stökig och ordning krävs. Ge lärarna fler befogenheter att bestraffa så skall det nog bli ordning. Betygen är bra som piska och morot och som sortering inför gymnasiet. De som får dåliga betyg får då rätt till stöd på IV (individuellt val) – KD – alternativt bort med IV – FP. Det är en rätt så dyster bild av skolan som inte på något vis visar min vardag. Visst visar det en liten del av min vardag, som för de individer som har det tufft är nog så allvarligt, men för den absoluta majoriteten är det inte alls vad det handlar om.
Istället handlar det om undervisning och lärande. Vilka metoder passar individen bäst? Hur kan man integrera ny teknik och framtidens krav på flexibilitet och social kompetens i undervisningen? Vad är kunskap? Hur kan man värdera och mäta den, för att sätta rättvisa betyg? Frågetecknen för en lärare är lika många som möjligheterna. Kunskap i centrum är ett måste, men det känns som att min definition av kunskap inte rimmar lika med de borgerligas syn. Vad den nu är? För när man söker om skolpolitik på de fyra partiernas hemsidor så är det svårt att hitta något om vad kunskaper och lärande är.
I dagens läroplan så handlar det om att lära sig både kvantitet och kvalitet av kunskaper. Med andra ord att ha kunskaper och att kunna använda dem. Som vi brukar förklara för eleverna – att först måste du lära dig grunden av fakta, sedan måste du använda huvudet till att tänka. Som vad tycker du och vad får det dig att börja undra över? Vad mer kan jag behöva vet? Vad har det för betydelse för dig och andra människor? Vad går det att jämföra med?
Vårt betygssystem går alltså förenklat ut på: Bara fakta är godkänt. Kunna jämföra och använda är väl godkänt. Att kunna dra slutsatser som skapar egen ny kunskap är mycket väl godkänt. Det som idag kan kännas orättvist är att bara fakta – godkänt delen – kan vara så oerhört vid. Det kan vara lite fakta eller mycket. Så om man skall ha betyg så behöver det finnas fler nivåer här, i rättvisans namn. En ny bokstavs skala istället är inte fel, men bara om man fortsätter med denna syn på kunskaper. För att endast ha en bara fakta skala från A-E skapar en mycket torftig, tråkig pluggskola. En skola som när man slutar den, går ut med huvudet fyllt med fakta, som man inte vet hur man skall använda.
Denna debatt om skolan är långt viktigare än den om man skall få skicka hem några stackars krakar som har ett eländes elände i livet. Och visst måste man kunna skicka hem dessa elever. Men inte som ett straff man hotar med, utan som en konsekvens för att skydda andra elever. För givetvis händer det att dessa samhällets sorgebarn ibland låter sin frustration få utlopp mot andra barn och så kan vi inte ha det. Men ett barn som skickas hem kan ALDRIG se som en åtgärd, bara som ett misslyckande.
Här behövs istället samhällets resurser till att ge dessa barn vad de behöver. Det kan aldrig vara fult att hjälpa dem till att hitta arbetsro och trygghet med några få duktiga pedagoger, utan det vanliga klassrummets aktiviteter runt sig. För i det vanliga klassrummet är det oftast full fart. Genomgångar, filmer, diskussioner, skrivande, läsande, skapande, redovisningar och mycket mer. Allt detta som de allra flesta barn blir stimulerade av att ge sig in i med liv och lust, men som den som oroar sig för hemmet eller har stora inlärningssvårigheter ser som en pina.
Betyg eller ej – verkar i nuläget vara en överspelad diskussion. Socialdemokraternas politik i ser vid en snabb anblick inte ut att skilja sig så mycket från alliansens. Fast den stora skillnaden ligger i synen på människan. Där S står för en positiv syn, man tror att människor vill lära sig och om man måste agera negativt så är det beklagligt och en konsekvens. Medan de borgerliga, som jag inledde, ser det som att människor behöver piska och morot och hot om repressalier. Själv vet jag att varken hot om kvarsittningen eller avstängning biter på de elever som det har för avsikt att bita på. Istället känner de sig bara mer utpekade och agerar mer vrångt. Medan det ger den vanliga eleven en känsla av obehag. Precis som en vuxen skulle känna inför nya restriktioner och misstro i sitt arbetsliv. Kvarsittning har aldrig fungerat på dem som behöver det. Vad skall man t.ex. ta till när en elev skolkar från kvarsittningen?
Faktum är att en positiv syn på sina medmänniskor föder just det i andra. Det kunde vi ju se på senare tid när vi fick veta att svenskarna faktiskt agerar när de ser andra in nöd och att detta beror just på, att vi anser att det skall vara rättvist. Att den som bokstavligen ligger är någon i nöd och inte en ”looser” som får skylla sig själv. Och denna syn vi har, är skapad av en Socialdemokratisk politik. Låt oss behålla denna syn och inte bli helt amerikaniserade. Inte nu när de har en ny ledare som kanske kan vända deras samhälle och synen på rättvisa.
Vikten av ett rödgrönt Europa
Krönika NA mars 2009
”Kaffe och kommissionär” på Kompassen strax före lunch en lördag. Blek vårsol skiner in genom kaféets fönster där Margot Wallström står och förklarar vad hon har för jobb och vad kommissionen, ministerrådet och Europaparlamentet är. Föreställ er att Joe Biden skulle stå på ett kafé i vilken stad som helst i USA och behöva förklara vad han är vice president för och vad kongressen och högsta domstolen är. Ungefär där står vi idag och det är kanske förklaringen till det 45 procentiga valdeltagandet till Europaparlamentet senast, det sämsta valdeltagandet sedan vi gick med i EU.
Jag har till och med hört folk upprört säga ungefär ”att det är ju för galet att man inte kan rösta på Wallström i valet, vad tänker de där uppe på egentligen”. Hör du till dem som inte förstår vad är jag tjatar om just nu, så är är du inte ensam. Men det finns ett enkelt sätt att råda bot på det hela och det är att tillbringa en stund på nätet och uppdatera dina kunskaper om EU. Om du är sosse, så snälla gör det.
Av nitton svenska Europaparlamentariker är idag fem stycken socialdemokrater, alltså drygt 25 % av rösterna gick till S 2004. I riksdagen idag sitter drygt 37 % sossar. Det enda jag kan komma fram till är att det är många sossar som inte röstar eller så går de och byter ideologi när det är EU val.
Jag tänker ägna de närmsta månaderna åt att få just sossar att gå och rösta i EU valet genom att vara valarbetare. För mig är det obegripligt att vi inte passar på att försöka få in fler sossar i parlamentet, till ESP, där sossar i Europa samarbetar och för en gemensam politik. Fyra huvudområden finns i valplattformen: det är social rättvisa, arbeten, miljön och solidaritet med världen. Alltid närvarande kärnfrågor för Socialdemokratin. Just de kärnfrågor som Wallström beskrev på kaféet när hon fick frågan om vad hon tycker är det viktigaste som har hänt under hennes tid som kommissionär. Så trots att hon arbetat opolitiskt och för EU i stort som kommissionär, så har hon givetvis fört med sina socialdemokratiska värderingar till kommissionen och har i EU´s regering på så sätt kunnat driva denna politik.
Wallström talade om vikten av utvidgning för att få ihop vår del av världen till ett fredligt område där man samarbetar istället för strider. EU som fredsprojekt kan inte nog betonas men kanske inte förstås av oss svenskar som inte haft krig på 200 år. För att ett land skall få bli med i EU så måste det landet ha demokrati och alla de mänskliga rättigheter som medföljer begreppet demokrati. I ett EU land får t.ex. inte dödsstraff förekomma. Landet måste även ha ordning på sin ekonomi. Allt detta gynnar och stabiliserar vår del av världen. Givetvis bör utvidgningen av EU gå vidare österut. Här handlar det om solidaritet.
När det gäller rättvisefrågor så är det bl.a. de fackliga frågorna som ESP driver. Att få ett EU där skäliga löner finns överallt och där de lokala kollektivavtalen följs, även för arbetskraft från andra länder. Själv är jag rädd för att om inte denna kamp drivs, så kommer främlingsfientligheten att förvärras i Europa och EU som helhet motarbetas av människor när de ser sina arbeten hotas av dem som tvingas arbeta för lägre lön. Och visst är rädslan förståeligt, när ens levebröd är hotat. Fast givetvis ursäktar det inte den ondska som följer i främlingfientlighetens spår.
Detta betyder att om man vill ha denna säkerhet i EU för jobb och för skäliga löner, ja då behöver man gå och rösta och se till att det blir fler sossar i Europaparlamentet. Idag utgör ESP bara drygt 27 % av EU´s parlamentariker.
Så gör det som Wallström sa där på kaféet - ”gå och rösta”, även om hon var tvungen att säga att bara du röstar så är det bra. Men jag får säga, rösta på S och kryssa gärna just den kandidat som du gillar. Och ta reda på vilken det är. Och Wallström, hon slutar som kommissionär i höst och det känns verkligen tråkigt. Jag kan inte föreställa mig att de borgerliga kan hitta någon ny kommissionär som ens kommer att kunna jämföras med Wallström.
”Kaffe och kommissionär” på Kompassen strax före lunch en lördag. Blek vårsol skiner in genom kaféets fönster där Margot Wallström står och förklarar vad hon har för jobb och vad kommissionen, ministerrådet och Europaparlamentet är. Föreställ er att Joe Biden skulle stå på ett kafé i vilken stad som helst i USA och behöva förklara vad han är vice president för och vad kongressen och högsta domstolen är. Ungefär där står vi idag och det är kanske förklaringen till det 45 procentiga valdeltagandet till Europaparlamentet senast, det sämsta valdeltagandet sedan vi gick med i EU.
Jag har till och med hört folk upprört säga ungefär ”att det är ju för galet att man inte kan rösta på Wallström i valet, vad tänker de där uppe på egentligen”. Hör du till dem som inte förstår vad är jag tjatar om just nu, så är är du inte ensam. Men det finns ett enkelt sätt att råda bot på det hela och det är att tillbringa en stund på nätet och uppdatera dina kunskaper om EU. Om du är sosse, så snälla gör det.
Av nitton svenska Europaparlamentariker är idag fem stycken socialdemokrater, alltså drygt 25 % av rösterna gick till S 2004. I riksdagen idag sitter drygt 37 % sossar. Det enda jag kan komma fram till är att det är många sossar som inte röstar eller så går de och byter ideologi när det är EU val.
Jag tänker ägna de närmsta månaderna åt att få just sossar att gå och rösta i EU valet genom att vara valarbetare. För mig är det obegripligt att vi inte passar på att försöka få in fler sossar i parlamentet, till ESP, där sossar i Europa samarbetar och för en gemensam politik. Fyra huvudområden finns i valplattformen: det är social rättvisa, arbeten, miljön och solidaritet med världen. Alltid närvarande kärnfrågor för Socialdemokratin. Just de kärnfrågor som Wallström beskrev på kaféet när hon fick frågan om vad hon tycker är det viktigaste som har hänt under hennes tid som kommissionär. Så trots att hon arbetat opolitiskt och för EU i stort som kommissionär, så har hon givetvis fört med sina socialdemokratiska värderingar till kommissionen och har i EU´s regering på så sätt kunnat driva denna politik.
Wallström talade om vikten av utvidgning för att få ihop vår del av världen till ett fredligt område där man samarbetar istället för strider. EU som fredsprojekt kan inte nog betonas men kanske inte förstås av oss svenskar som inte haft krig på 200 år. För att ett land skall få bli med i EU så måste det landet ha demokrati och alla de mänskliga rättigheter som medföljer begreppet demokrati. I ett EU land får t.ex. inte dödsstraff förekomma. Landet måste även ha ordning på sin ekonomi. Allt detta gynnar och stabiliserar vår del av världen. Givetvis bör utvidgningen av EU gå vidare österut. Här handlar det om solidaritet.
När det gäller rättvisefrågor så är det bl.a. de fackliga frågorna som ESP driver. Att få ett EU där skäliga löner finns överallt och där de lokala kollektivavtalen följs, även för arbetskraft från andra länder. Själv är jag rädd för att om inte denna kamp drivs, så kommer främlingsfientligheten att förvärras i Europa och EU som helhet motarbetas av människor när de ser sina arbeten hotas av dem som tvingas arbeta för lägre lön. Och visst är rädslan förståeligt, när ens levebröd är hotat. Fast givetvis ursäktar det inte den ondska som följer i främlingfientlighetens spår.
Detta betyder att om man vill ha denna säkerhet i EU för jobb och för skäliga löner, ja då behöver man gå och rösta och se till att det blir fler sossar i Europaparlamentet. Idag utgör ESP bara drygt 27 % av EU´s parlamentariker.
Så gör det som Wallström sa där på kaféet - ”gå och rösta”, även om hon var tvungen att säga att bara du röstar så är det bra. Men jag får säga, rösta på S och kryssa gärna just den kandidat som du gillar. Och ta reda på vilken det är. Och Wallström, hon slutar som kommissionär i höst och det känns verkligen tråkigt. Jag kan inte föreställa mig att de borgerliga kan hitta någon ny kommissionär som ens kommer att kunna jämföras med Wallström.
En kan bara göra så gott en kan
Krönika publicerad NA 2 februari 2009
Trevligt, trevligt när jag tittar på januaris lönebesked. Faktum är att vi – min man och jag - har fått det bättre ställt de senaste åren och vårt sparkonto har svällt. Vi har väl inte bidragit till att få hjulen i rullning i Sveriges ekonomi, det har alltså inte blivit någon ny bil för vår del. Snarare är det miljöhänsyn som styr eller avstyr oss från konsumtion.
Till yrket är jag högstadielärare. En vanlig vardag för mig är fylld av beslut att fatta, med betänketid som sällan är längre än en sekund.
Ett exempel är när jag går till mitt klassrum för att släppa in en skolklass. In släntrar skolungdomar och sprider ut sig i bänkarna. En 13-åring står kvar i korridoren. Drar luvan på munkjackan tätare kring sig och gör ingen ansats till att stiga in i klassrummet. Jag ler mot barnet och säger något uppmuntranden. Det lilla ansiktet vänds bort från mig. Jag förstår att barnet nu väger för- och nackdelar mot att våga gå in. Sedan kommer beslutet och jag ser en liten ryggtavla försvinna bort. Nu måste jag fatta mitt beslut, följa efter eller gå in till de andra 25. Denna gång är inte den första och eftersom jag tidigare misslyckats då jag försökt förmå barnet att vända, ser jag klassen som det mest ”lönsamma” alternativet, i att utföra mitt jobb.
När jag har fått igång min lektion ser jag munkjackans luva försvinna bort över skolgården, bort mot samhällets centrum. Jag ser även en rökslinga följa efter barnet. Jag släpper klassen några minuter tidigare och skyndar till mitt arbetsrum. Ringer barnets förälder som uppgivet vill att jag skall berätta vad h-n skall göra. Jag måste avbryta samtalet och skynda iväg till nästa lektion och är några minuter försenad.
Detta är inte ett ovanligt scenario som lärare och detta barn är inte ett, utan många. Visst har vi resurser att hjälpa några av dem idag, men långt ifrån alla. Frågan är bara hur siffrorna på mitt lönebesked skall hjälpa min skola och min kommuns ekonomiska läge. Visst jag får mer pengar, men det gör ändå inte att just jag kan klyva mig och ta itu med två uppgifter på en och samma gång. Men det är klart regeringens plan med de extra pengarna är ju tänkta att uppmuntra mig att behålla mitt jobb. Så att jag inte kommer på tanken att gå och slå dank och leva på a-kassa.
Om det bara vore min kommun som hade stora bekymmer just nu vore det väl inte så farligt. Men de svarta tidningsrubrikerna på senare tid visar tydligt hur illa ställt det är med kommunerna p.g.a. krympande skatteinkomster, till följd av den ökande arbetslösheten. Staten har också fryst statsbidragen till kommunerna. De allmänna bidragen från staten till kommunerna minskade med 6 miljarder från 2007 till i år. Och det är klart, med så stora skattesänkningar som jobbskatteavdragen innebär så finns det mindre pengar i det offentligas kassa och därmed mindre pengar att fördela.
Anders Knape ordförande i Sveriges Kommuner och Landsting menar att de förlorade skatteinkomsterna i våra kommuner motsvarar 20 000 jobb i offentlig sektor. 91 kommuner tvingas nu till skattehöjningar. Alternativen är neddragningar eller skattehöjningar. Skattehöjningar som genom jobbskatteavdraget inte drabbar de som arbetar, men däremot som drabbar pensionärer och sjukpensionärers skatter. Knape menar att staten nu behöver gå in med 3 miljarder år 2009 och 8 miljarder nästa år.
Men än har inte regeringen tänkt bidra med mer till kommunerna. Lokala borgerliga politiker bl.a. Staffan Werme tycker att regeringens vägran är bra och att kommuner får skylla sig själva om de inte fyllt kassakistorna under goda tider. Som om vore de vinstgivande företag och inte i de offentligas tjänst för att ta hand om gamla, sjuka och unga. Men miljarder finns till banker som inte skött sig.
Så kommer det att finnas någon som kan hjälpa 13-åringen i munkjackan?
När mina elever gjorde en utvärdering före jul så var det ett av barnen som, på frågan om jag hann med dem, sa att jag sällan hade tid. Orsaken uttryckte barnet var att jag så ofta hjälpte några namngivna elever. Dessa namngivna är just de i denna klass som har det svårast. EN kan bara göra så gott EN kan.
Trevligt, trevligt när jag tittar på januaris lönebesked. Faktum är att vi – min man och jag - har fått det bättre ställt de senaste åren och vårt sparkonto har svällt. Vi har väl inte bidragit till att få hjulen i rullning i Sveriges ekonomi, det har alltså inte blivit någon ny bil för vår del. Snarare är det miljöhänsyn som styr eller avstyr oss från konsumtion.
Till yrket är jag högstadielärare. En vanlig vardag för mig är fylld av beslut att fatta, med betänketid som sällan är längre än en sekund.
Ett exempel är när jag går till mitt klassrum för att släppa in en skolklass. In släntrar skolungdomar och sprider ut sig i bänkarna. En 13-åring står kvar i korridoren. Drar luvan på munkjackan tätare kring sig och gör ingen ansats till att stiga in i klassrummet. Jag ler mot barnet och säger något uppmuntranden. Det lilla ansiktet vänds bort från mig. Jag förstår att barnet nu väger för- och nackdelar mot att våga gå in. Sedan kommer beslutet och jag ser en liten ryggtavla försvinna bort. Nu måste jag fatta mitt beslut, följa efter eller gå in till de andra 25. Denna gång är inte den första och eftersom jag tidigare misslyckats då jag försökt förmå barnet att vända, ser jag klassen som det mest ”lönsamma” alternativet, i att utföra mitt jobb.
När jag har fått igång min lektion ser jag munkjackans luva försvinna bort över skolgården, bort mot samhällets centrum. Jag ser även en rökslinga följa efter barnet. Jag släpper klassen några minuter tidigare och skyndar till mitt arbetsrum. Ringer barnets förälder som uppgivet vill att jag skall berätta vad h-n skall göra. Jag måste avbryta samtalet och skynda iväg till nästa lektion och är några minuter försenad.
Detta är inte ett ovanligt scenario som lärare och detta barn är inte ett, utan många. Visst har vi resurser att hjälpa några av dem idag, men långt ifrån alla. Frågan är bara hur siffrorna på mitt lönebesked skall hjälpa min skola och min kommuns ekonomiska läge. Visst jag får mer pengar, men det gör ändå inte att just jag kan klyva mig och ta itu med två uppgifter på en och samma gång. Men det är klart regeringens plan med de extra pengarna är ju tänkta att uppmuntra mig att behålla mitt jobb. Så att jag inte kommer på tanken att gå och slå dank och leva på a-kassa.
Om det bara vore min kommun som hade stora bekymmer just nu vore det väl inte så farligt. Men de svarta tidningsrubrikerna på senare tid visar tydligt hur illa ställt det är med kommunerna p.g.a. krympande skatteinkomster, till följd av den ökande arbetslösheten. Staten har också fryst statsbidragen till kommunerna. De allmänna bidragen från staten till kommunerna minskade med 6 miljarder från 2007 till i år. Och det är klart, med så stora skattesänkningar som jobbskatteavdragen innebär så finns det mindre pengar i det offentligas kassa och därmed mindre pengar att fördela.
Anders Knape ordförande i Sveriges Kommuner och Landsting menar att de förlorade skatteinkomsterna i våra kommuner motsvarar 20 000 jobb i offentlig sektor. 91 kommuner tvingas nu till skattehöjningar. Alternativen är neddragningar eller skattehöjningar. Skattehöjningar som genom jobbskatteavdraget inte drabbar de som arbetar, men däremot som drabbar pensionärer och sjukpensionärers skatter. Knape menar att staten nu behöver gå in med 3 miljarder år 2009 och 8 miljarder nästa år.
Men än har inte regeringen tänkt bidra med mer till kommunerna. Lokala borgerliga politiker bl.a. Staffan Werme tycker att regeringens vägran är bra och att kommuner får skylla sig själva om de inte fyllt kassakistorna under goda tider. Som om vore de vinstgivande företag och inte i de offentligas tjänst för att ta hand om gamla, sjuka och unga. Men miljarder finns till banker som inte skött sig.
Så kommer det att finnas någon som kan hjälpa 13-åringen i munkjackan?
När mina elever gjorde en utvärdering före jul så var det ett av barnen som, på frågan om jag hann med dem, sa att jag sällan hade tid. Orsaken uttryckte barnet var att jag så ofta hjälpte några namngivna elever. Dessa namngivna är just de i denna klass som har det svårast. EN kan bara göra så gott EN kan.
Det blåser hårda vindar kring min hemkommun Hallsberg
Krönika publicerad NA höst -08
Jag och min familj funderar på att flytta. Vi bor långt ute i skogen i en av Hallsbergs ändar. Vi vill flytta så att vi kan vara inom cykelavstånd till tågstationen och åtminstone till ett av våra jobb, som är i Hallsberg och Kumla. Vart vi flyttar beror givetvis på var vi kan hitta den villa som vi tycker om. Vi funderar inte alls över vilken kommun, för en kommuns gränser är för oss egentligen oväsentligt.
På senare tid har det dock sett ganska mörkt ut för Hallsbergs rykte. Ändå lutar det för vår del åt en villa i södra Hallsberg, där man har den djupa skogen alldeles inpå knuten, då det är det vi värderar mest.. Där finns även ett antal tomter som Hallsbergs kommun säljer till ett mycket förmånlig pris och idag när huspriserna har rakat i höjden, så skulle det faktiskt löna sig att bygga nytt även i Hallsberg. För inte finns det många hus till salu på orten och de få som finns drar budgivningen iväg, så att huspriserna snart börjar närma sig priserna i orter närmre Örebro. I jämförelse är det dock fortfarande billigt i Hallsberg.
Debatten på senare tid har fått luften att gå ur alla som länge arbetat för att göra Hallsberg attraktivt för inflyttning. Hallsberg och Eslöv är väl två orter med ungefär samma rykte i Sverige. En tråkig järnvägsstation, där man bara byter tåg, åker förbi.
Hallsbergs geografiska utformning gör att det är en kommun med långt mellan orterna. Det blir långa turer för sopbilarna och för kommunen att överhuvudtaget sköta det som skötas skall. Det enda sättet för en kommun att få mer klirr i kassan är öka antal invånare i arbetsför ålder som betalar inkomstskatt.
Vad som krävs för inflyttning är arbetstillfällen, trivsamt boende och fritidsaktiviteter. I allt detta har Hallsberg storsatsat. Kommunledning har rullat fram röda mattan till företag. Mark har köpts in norr om järnvägen för att kunna hålla företag som vill etablera sig med industritomter och den satsningen har varit mycket lyckad. Ahlsell är ett sådant gott exempel med över 800 anställda. Det var fler kommuner som konkurrerade om Ahlsell när företaget valde ort.
Dagligen pendlar det in 3500 personer till Hallsberg för att arbeta och ut pendlar 2500. Hallsberg som kommun är alltså en stor tillgång för hela området. Fast det har kostat kommunen och även slagit fel. För ökade arbetstillfällen har inte lett till en ökad befolkning. Kanske är det just Hallsbergs goda kommunikationer som inte bara göra Hallsberg till kommunen som är ”nära till”, utan till kommunen som även andra är ”nära till”.
En stor portion av Hallsbergs skuld utgör borgensåtagandet i Nordhall på 222 miljoner för industrifastigheten som Ahlsell hyr. Detta belastar endast på pappret varje kommuninvånare med 14 540 kr. Allt regleras genom långvarigt hyresavtal och betalas av Ahlsell.
Hallsbergs skuld per invånare är på 29 300 kr utan Nordhallånet, De övriga tio kommunerna i vårt län har skulder alltifrån noll kronor till 37 682 kr.
Räknar man däremot med hela kommunkoncernerna är Hallsbergs skuld per invånare, utan Nordhallånet, på 57 689 kr. Det gör Hallsberg till sämst i klassen i vårt län, men inte de ljusår ifrån andra kommuner i länet som många tycks tro. Den bästa kommunen har här en koncernskuld på 15 711 kr och den näst sämsta på 53 885 kr.
Trots höga skulder skall man dock ha i åtanke att en stor del av Hallsbergs skulder är på fast egendom som kommunen äger, som äldreboenden, skolor och fritidsanläggningar som badet. Inte minst finns det stora skulder på Alléskolan, fast det skall räknas delat på tre, då det är Hallsberg, Laxå och Askersund tillsammans som skall täcka kostnaderna för Alléskolans lån. Även om det är Hallsbergs om står som låntagare och ägare till byggnaderna.
Vad det gäller lägsta kommunalskatt så är bästa tre kommuner i länet två socialdemokratiskt och en borgerligt styrd kommun. Då är Hallsberg med där, på tredje platsen. Med allt detta i åtanke så känns det tryggt att gå på husvisning och att fundera på att bygga hus i Hallsberg.
Fast egentligen är det bra märkligt att kommuner skall behöva konkurrera om invånarna. Vi är ju alla del av samma region och vad som också är märkligt är att både invånarna i kommunen och företag är ”medlemmar” i kommunen, men det är bara invånarna som betalar skatt till kommunen. Bolagsskatter och arbetsgivaravgifter går till staten och då måste man ju säga att här drar Hallsberg sitt strå till stacken.
Jag och min familj funderar på att flytta. Vi bor långt ute i skogen i en av Hallsbergs ändar. Vi vill flytta så att vi kan vara inom cykelavstånd till tågstationen och åtminstone till ett av våra jobb, som är i Hallsberg och Kumla. Vart vi flyttar beror givetvis på var vi kan hitta den villa som vi tycker om. Vi funderar inte alls över vilken kommun, för en kommuns gränser är för oss egentligen oväsentligt.
På senare tid har det dock sett ganska mörkt ut för Hallsbergs rykte. Ändå lutar det för vår del åt en villa i södra Hallsberg, där man har den djupa skogen alldeles inpå knuten, då det är det vi värderar mest.. Där finns även ett antal tomter som Hallsbergs kommun säljer till ett mycket förmånlig pris och idag när huspriserna har rakat i höjden, så skulle det faktiskt löna sig att bygga nytt även i Hallsberg. För inte finns det många hus till salu på orten och de få som finns drar budgivningen iväg, så att huspriserna snart börjar närma sig priserna i orter närmre Örebro. I jämförelse är det dock fortfarande billigt i Hallsberg.
Debatten på senare tid har fått luften att gå ur alla som länge arbetat för att göra Hallsberg attraktivt för inflyttning. Hallsberg och Eslöv är väl två orter med ungefär samma rykte i Sverige. En tråkig järnvägsstation, där man bara byter tåg, åker förbi.
Hallsbergs geografiska utformning gör att det är en kommun med långt mellan orterna. Det blir långa turer för sopbilarna och för kommunen att överhuvudtaget sköta det som skötas skall. Det enda sättet för en kommun att få mer klirr i kassan är öka antal invånare i arbetsför ålder som betalar inkomstskatt.
Vad som krävs för inflyttning är arbetstillfällen, trivsamt boende och fritidsaktiviteter. I allt detta har Hallsberg storsatsat. Kommunledning har rullat fram röda mattan till företag. Mark har köpts in norr om järnvägen för att kunna hålla företag som vill etablera sig med industritomter och den satsningen har varit mycket lyckad. Ahlsell är ett sådant gott exempel med över 800 anställda. Det var fler kommuner som konkurrerade om Ahlsell när företaget valde ort.
Dagligen pendlar det in 3500 personer till Hallsberg för att arbeta och ut pendlar 2500. Hallsberg som kommun är alltså en stor tillgång för hela området. Fast det har kostat kommunen och även slagit fel. För ökade arbetstillfällen har inte lett till en ökad befolkning. Kanske är det just Hallsbergs goda kommunikationer som inte bara göra Hallsberg till kommunen som är ”nära till”, utan till kommunen som även andra är ”nära till”.
En stor portion av Hallsbergs skuld utgör borgensåtagandet i Nordhall på 222 miljoner för industrifastigheten som Ahlsell hyr. Detta belastar endast på pappret varje kommuninvånare med 14 540 kr. Allt regleras genom långvarigt hyresavtal och betalas av Ahlsell.
Hallsbergs skuld per invånare är på 29 300 kr utan Nordhallånet, De övriga tio kommunerna i vårt län har skulder alltifrån noll kronor till 37 682 kr.
Räknar man däremot med hela kommunkoncernerna är Hallsbergs skuld per invånare, utan Nordhallånet, på 57 689 kr. Det gör Hallsberg till sämst i klassen i vårt län, men inte de ljusår ifrån andra kommuner i länet som många tycks tro. Den bästa kommunen har här en koncernskuld på 15 711 kr och den näst sämsta på 53 885 kr.
Trots höga skulder skall man dock ha i åtanke att en stor del av Hallsbergs skulder är på fast egendom som kommunen äger, som äldreboenden, skolor och fritidsanläggningar som badet. Inte minst finns det stora skulder på Alléskolan, fast det skall räknas delat på tre, då det är Hallsberg, Laxå och Askersund tillsammans som skall täcka kostnaderna för Alléskolans lån. Även om det är Hallsbergs om står som låntagare och ägare till byggnaderna.
Vad det gäller lägsta kommunalskatt så är bästa tre kommuner i länet två socialdemokratiskt och en borgerligt styrd kommun. Då är Hallsberg med där, på tredje platsen. Med allt detta i åtanke så känns det tryggt att gå på husvisning och att fundera på att bygga hus i Hallsberg.
Fast egentligen är det bra märkligt att kommuner skall behöva konkurrera om invånarna. Vi är ju alla del av samma region och vad som också är märkligt är att både invånarna i kommunen och företag är ”medlemmar” i kommunen, men det är bara invånarna som betalar skatt till kommunen. Bolagsskatter och arbetsgivaravgifter går till staten och då måste man ju säga att här drar Hallsberg sitt strå till stacken.
Gamla, vilka är de?
Krönika publicerad NA –08
Jag är 75 år och sitter vid mitt lilla torp i skogen en vacker sommardag. Jag stickar på en tröja som jag skall ge till Röda korset. Tunga dofter av sommarens alla blommor slår emot mig och humlor besöker varenda en av dem. Jag tar en klunk kaffe och suckar djupt av välbehag.
Plötsligt hörs motorljud. Någon är på väg upp på min lilla gårdsplan. Märkligt, jag väntar ingen. Det är en färdtjänstbuss som rullar upp och ur kliver en ung man som skyndsamt öppnar passagerardörren. En gammal dam med koftan tätt tryckt mot sitt bröst går tveksamt ur bussen och ser sig oroligt omkring. Den unga mannen börjar lasta ur några stora väskor. Sedan brådskar han fram till mig med ett papper.
Skriv under här, säger han och pekar på en rad.
Jag stirrar förvirrat på honom.
Jamen seså. Det var väl en evig tur att vi fick den här nya lagen om att gamla inte får vara ensamma, fortsätter han. Jag menar, det har ju varit så i flera år nu för hästar.
Detta är en framtidsvision som sträcker sig ungefär 30 år in i framtiden, kanske kommer det att bli på detta vis. Som hästägare är jag i så fall mycket nöjd, för ingen häst skall behöva vara ensam. Det går emot hästens natur som flockdjur. Men jag som tant vill nog allt gärna själv bestämma när jag skall vara i flock.
Det är ett märkligt fenomen att som argument ha de gamla när man vill protestera mot att man gör förbättringar för andra grupper. Var sig dessa grupper är folk eller fä. I fallet djur så får inga äldre det sämre av att vårt djurskydd blir bättre, av att djurägare tvingas hålla en minimistandard för sin djurhållning. Sedan får givetvis inte lagar om djurhållning bli absurda och detaljstyrande så att det tar ifrån människan hennes förmåga att tänka själv om vad som är bäst för just hennes djur.
Vad värre är, är dock när den andra gruppen är människor. På senare tid har jag sett detta argument inte minst här i NA och då har både invandrare och HBT personer ställts mot de gamla. Argumenten lyder att varken invandrare eller HBT personer skall få det bättre förrän vi har sett efter våra gamla. Denna typ av argumentation försöker tvinga fram ett ställningstagande för och därmed mot någon av grupperna. Om jag väljer invandrare och HBT personer, då får jag skämmas för att jag inte tänker på de gamla. Resonemanget är absurt då man i ett gott samhälle värnar om de svaga, oavsett vilken grupptillhörighet dessa har. Den som har behovet skall få hjälp.
Några av mina gamla vänner som är homosexuella har idag högstatus yrken. De har goda inkomster, gör god samhällsnytta och drar in skatteinkomster. De är sannerligen inte i behov av några ekonomiska insatser från samhällets sida. Vad de däremot är i behov av är att samhällsklimatet fortsätter att gå mot en ökad öppenhet så att de kan få vara sig själva, bli respekterade utifrån hur de är som människor.
Några av mina gamla vänner som är invandrare har idag högstatus yrken. Ja och sedan kan jag upprepa samma ord som ovan.
När vi blir gamla, oavsett om vi är svenskar som jag, invandrare som min man eller bögar som några av mina vänner så hoppas jag att vi får den vård vi behöver. Varken mer eller mindre.
I ett samhälle som vårt, som hur man än vrider och vänder på det när man ser globalt, är ett gott och rikt samhälle. I detta samhälle kan vi som har mycket behöva dela med oss lite mer, så att det räcker till både de invandrare och de gamla som är i behov av ekonomiskt stöd. Det bör även räcka till att aktivt söka upp några flyktingläger i världen och ge den hjälp som behövs. Ekonomiskt på plats eller erbjuda flyktingar ett hem i vårt hem, Sverige. För en dag så kommer dessa nya människor att bidra till vårt välstånd i vårt land. För det är människor som skapar välstånd. När man tittar på Europa som helhet, så har Sverige genom sin öppenhet mot flyktingströmmar gynnats av det ekonomiskt, åtminstone enligt tidningen The Economist. Med detta faktum för ögonen hoppas jag att vi skall sluta att sätta svaga grupper mot varandra och på så sätt dra undan mattan helt för t.ex. Sd.
Jag är 75 år och sitter vid mitt lilla torp i skogen en vacker sommardag. Jag stickar på en tröja som jag skall ge till Röda korset. Tunga dofter av sommarens alla blommor slår emot mig och humlor besöker varenda en av dem. Jag tar en klunk kaffe och suckar djupt av välbehag.
Plötsligt hörs motorljud. Någon är på väg upp på min lilla gårdsplan. Märkligt, jag väntar ingen. Det är en färdtjänstbuss som rullar upp och ur kliver en ung man som skyndsamt öppnar passagerardörren. En gammal dam med koftan tätt tryckt mot sitt bröst går tveksamt ur bussen och ser sig oroligt omkring. Den unga mannen börjar lasta ur några stora väskor. Sedan brådskar han fram till mig med ett papper.
Skriv under här, säger han och pekar på en rad.
Jag stirrar förvirrat på honom.
Jamen seså. Det var väl en evig tur att vi fick den här nya lagen om att gamla inte får vara ensamma, fortsätter han. Jag menar, det har ju varit så i flera år nu för hästar.
Detta är en framtidsvision som sträcker sig ungefär 30 år in i framtiden, kanske kommer det att bli på detta vis. Som hästägare är jag i så fall mycket nöjd, för ingen häst skall behöva vara ensam. Det går emot hästens natur som flockdjur. Men jag som tant vill nog allt gärna själv bestämma när jag skall vara i flock.
Det är ett märkligt fenomen att som argument ha de gamla när man vill protestera mot att man gör förbättringar för andra grupper. Var sig dessa grupper är folk eller fä. I fallet djur så får inga äldre det sämre av att vårt djurskydd blir bättre, av att djurägare tvingas hålla en minimistandard för sin djurhållning. Sedan får givetvis inte lagar om djurhållning bli absurda och detaljstyrande så att det tar ifrån människan hennes förmåga att tänka själv om vad som är bäst för just hennes djur.
Vad värre är, är dock när den andra gruppen är människor. På senare tid har jag sett detta argument inte minst här i NA och då har både invandrare och HBT personer ställts mot de gamla. Argumenten lyder att varken invandrare eller HBT personer skall få det bättre förrän vi har sett efter våra gamla. Denna typ av argumentation försöker tvinga fram ett ställningstagande för och därmed mot någon av grupperna. Om jag väljer invandrare och HBT personer, då får jag skämmas för att jag inte tänker på de gamla. Resonemanget är absurt då man i ett gott samhälle värnar om de svaga, oavsett vilken grupptillhörighet dessa har. Den som har behovet skall få hjälp.
Några av mina gamla vänner som är homosexuella har idag högstatus yrken. De har goda inkomster, gör god samhällsnytta och drar in skatteinkomster. De är sannerligen inte i behov av några ekonomiska insatser från samhällets sida. Vad de däremot är i behov av är att samhällsklimatet fortsätter att gå mot en ökad öppenhet så att de kan få vara sig själva, bli respekterade utifrån hur de är som människor.
Några av mina gamla vänner som är invandrare har idag högstatus yrken. Ja och sedan kan jag upprepa samma ord som ovan.
När vi blir gamla, oavsett om vi är svenskar som jag, invandrare som min man eller bögar som några av mina vänner så hoppas jag att vi får den vård vi behöver. Varken mer eller mindre.
I ett samhälle som vårt, som hur man än vrider och vänder på det när man ser globalt, är ett gott och rikt samhälle. I detta samhälle kan vi som har mycket behöva dela med oss lite mer, så att det räcker till både de invandrare och de gamla som är i behov av ekonomiskt stöd. Det bör även räcka till att aktivt söka upp några flyktingläger i världen och ge den hjälp som behövs. Ekonomiskt på plats eller erbjuda flyktingar ett hem i vårt hem, Sverige. För en dag så kommer dessa nya människor att bidra till vårt välstånd i vårt land. För det är människor som skapar välstånd. När man tittar på Europa som helhet, så har Sverige genom sin öppenhet mot flyktingströmmar gynnats av det ekonomiskt, åtminstone enligt tidningen The Economist. Med detta faktum för ögonen hoppas jag att vi skall sluta att sätta svaga grupper mot varandra och på så sätt dra undan mattan helt för t.ex. Sd.
Leader ett sätt att involvera fler
Krönika publicerad NA –08
Fick ett samtal hem, av någon som läst min förra krönika som undrade med förbluffad ton om jag var positiv till EU. Svaret fick ju bli jakande. Då blev frågan om jag hade läst hela Lissabonfördraget. Det fick jag ju snällt krypa till korset och erkänna att det inte var något jag haft till kvällslektyr. Jag undrade försynt om den som ringt gjort det och om den inte gillade EU. Jo och nej, blev svaren och jag uppmanades att inte skriva i tidningen om EU något mer.
Då undrade jag givetvis vad det var som ringaren inte tyckte om i Lissabonfördraget. Men det kunde jag inte få veta, utan blev tvungen att läsa själv. För jag borde förstå att man inte kan gå på vad andra säger utan måste veta själv. Jag skall väl läsa det då, svarade jag lite tveksamt och så la vi på. Utan att jag blivit upplyst om varför EU inte är bra.
Man känner sig lite tagen på sängen och smått skamsen, när ens tillkortakommanden blivit avslöjade. Men någon ork att läsa hela Lissabonfördraget hade jag ändå inte. Sedan fylldes mina tankar istället av LEADER. Ett projekt i samverkan mellan EU, staten och kommuner där man vill ge växtkraft åt landsbygden och låta gräsrötterna växa. Jag sitter med i styrelsen som kallas LAG (local action group) för LEADER i Mellansjölandet och skall med ett helt gäng kloka människor fördela 4,7 miljoner kronor till människor med innovativa idéer, för hållbar utveckling, levande landsbygd och/eller för väx….. . Vi i LAG har alla olika expertis och är både från ideell, offentligt och privat sektor. Där finns med andra ord småföretagare, politiker – både yrkes och fritids som jag själv och föreningsfolk. Vår ordförande är xxxx och har omfattande kunskaper om xxx Ja, själva basen för LEADER är just att människor tillsammans skall skapa en hållbar utveckling. Och då, då måste vi lita på varandras expertis.
När jag tänkt så långt inser jag att jag kan sluta vara skamsen över att jag inte läst Lissabonfördraget i sin helhet och att jag visst kan lita på den fd EU politiker från mitt eget parti, dessutom, som upplyst mig i EU frågor.
För det är ju just så vår demokrati är uppbyggd. Till exempel i riksdagen så kan ju inte alla kunna allt, utan man blir lekmannaexpert på ett visst område och sedan måste ens partikamrater lita på ens omdöme. Utan tilltro till andra människors expertis så kan man ju knappast driva en samhällsutveckling framåt.
Och just idén med LEADER – xxxx – känns så oerhört spännande och där har jag faktiskt läst hela boken. Fråga Milis om den principen hon talade om. Och snart, snart kan man börja ansöka om de pengar som finns i LEADER Mellansjö landet. Låt idéerna blomstra. Det är bara en sak som jag vet att EU gör bra.
Fick ett samtal hem, av någon som läst min förra krönika som undrade med förbluffad ton om jag var positiv till EU. Svaret fick ju bli jakande. Då blev frågan om jag hade läst hela Lissabonfördraget. Det fick jag ju snällt krypa till korset och erkänna att det inte var något jag haft till kvällslektyr. Jag undrade försynt om den som ringt gjort det och om den inte gillade EU. Jo och nej, blev svaren och jag uppmanades att inte skriva i tidningen om EU något mer.
Då undrade jag givetvis vad det var som ringaren inte tyckte om i Lissabonfördraget. Men det kunde jag inte få veta, utan blev tvungen att läsa själv. För jag borde förstå att man inte kan gå på vad andra säger utan måste veta själv. Jag skall väl läsa det då, svarade jag lite tveksamt och så la vi på. Utan att jag blivit upplyst om varför EU inte är bra.
Man känner sig lite tagen på sängen och smått skamsen, när ens tillkortakommanden blivit avslöjade. Men någon ork att läsa hela Lissabonfördraget hade jag ändå inte. Sedan fylldes mina tankar istället av LEADER. Ett projekt i samverkan mellan EU, staten och kommuner där man vill ge växtkraft åt landsbygden och låta gräsrötterna växa. Jag sitter med i styrelsen som kallas LAG (local action group) för LEADER i Mellansjölandet och skall med ett helt gäng kloka människor fördela 4,7 miljoner kronor till människor med innovativa idéer, för hållbar utveckling, levande landsbygd och/eller för väx….. . Vi i LAG har alla olika expertis och är både från ideell, offentligt och privat sektor. Där finns med andra ord småföretagare, politiker – både yrkes och fritids som jag själv och föreningsfolk. Vår ordförande är xxxx och har omfattande kunskaper om xxx Ja, själva basen för LEADER är just att människor tillsammans skall skapa en hållbar utveckling. Och då, då måste vi lita på varandras expertis.
När jag tänkt så långt inser jag att jag kan sluta vara skamsen över att jag inte läst Lissabonfördraget i sin helhet och att jag visst kan lita på den fd EU politiker från mitt eget parti, dessutom, som upplyst mig i EU frågor.
För det är ju just så vår demokrati är uppbyggd. Till exempel i riksdagen så kan ju inte alla kunna allt, utan man blir lekmannaexpert på ett visst område och sedan måste ens partikamrater lita på ens omdöme. Utan tilltro till andra människors expertis så kan man ju knappast driva en samhällsutveckling framåt.
Och just idén med LEADER – xxxx – känns så oerhört spännande och där har jag faktiskt läst hela boken. Fråga Milis om den principen hon talade om. Och snart, snart kan man börja ansöka om de pengar som finns i LEADER Mellansjö landet. Låt idéerna blomstra. Det är bara en sak som jag vet att EU gör bra.
Min förhoppning om den nya människan
Krönika publicerad NA
Jag hoppas att min sons syn på tillvaron kommer att bli framtidens recept för vårt samhälle. Fast jag kan inte förstå hur vi skall kunna vända trenden då dagens syn är att du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett. Denna lutheranska syn är idag mer förhärskad än den varit på mycket länge. Den borgerliga regeringen jagar alla som inte arbetar och vill rycka bort stora stycken ur deras bröd. Synen på människan är att hon är lat och att utan piska så vill hon inte göra annat än att ligga på sofflocket och simulera sjukdom.
Samtidigt får vi veta att det mest miljövänliga sättet att leva på är i en lägenhet i staden, utan bil, med begagnade möbler och ätande grönsaker i huvudsak. Själv är jag en miljöbov av stora mått. Jag bor i ett rött hus i skogsglänta och har två mil till jobbet, min man ännu längre, och vi måste ha två bilar. Vi eldar ved, har direktverkande el, arbetar heltid båda två och konsumerar väl lika mycket som någon annan. Att fräscha upp köket är inte främmande för oss, då vi har pengarna. Regeringen ser nog oss som förebilder för hur man skall leva idag.
Min son bor i en lägenhet, som han delar med sin flickvän och en kompis. Han åker buss och flickvännen ser till att de äter mest grönsaker. Deras gröna soffa och fåtöljer inhandlades från Myrorna för 600 kr. Om han fick leva som han ville så skulle han nog aldrig ha ett riktigt jobb. Han vill in på scenskola och är engagerad i alla möjliga frivilligorganisationer. Gör volontärarbete, men skaffar sig inget riktigt sommarjobb
Han låter lusten föra honom dit han vill. Han är den nya tidens människa. Varken prylhets eller möjligheten till ett framtida statusyrke driver honom i hans studier. Försvaret kommer att tvinga honom att göra lumpen som militärpolis, trots att policyn är att endast frivilliga skall utbildas. Detta och hans höga skolbetyg ser jag som ett tecken på hans fantastiska intelligens och lämplighet till att göra storverk i framtiden. Han kan bli precis vad han vill. Utbilda sig till vad han vill, driva företag och förmodligen tjäna miljoner, om han så ville. Men det vill han inte. Han ser helt andra värden i livet.
Kanske har hans syn blivit smittad av hans morfar, som även han lever enligt denna princip med början på sjuttiotalet. Han tjänade bara exakt de pengar han behövde genom designuppdrag och ägnade resten av tiden åt konsten.
Den borgerliga regeringen vill som sagt, att vi alla skall arbeta och svettas. Den som inte arbetar skall ju heller inte äta. Därför skall nu de som inte arbetar skolas om till att städa hem och hotell. Samtidigt tas det fram en ny sorts robot som kan utföra dessa arbeten, så att vi slipper. I industrin idag har sedan länge robotarna tagit över de tråkigast och farligaste arbetena. Vilket ger oss en fantastisk chans till att frigöra oss ur arbetets bojor, om vi ville. Men istället skall vi tvingas till att hitta på fler prylar att tillverka, fler idéer som kan säljas.
Min son är alltid full av kreativitet och aktivitet. Inget av det han gör leder fram till ekonomiska vinster. Fortsätter han som han gör, så kommer han, om den lutheranska synen får fortsätta att förhärska, att ses som lat och som en som inte borde få äta. Förr kallade vi dem för konstnärer och vi anser nog att just konstnärer måste få lida ordentligt. Annars blir det ingen riktig konst och den ekonomiska vinsten skall helst komma först efter konstnärens död.
Vad jag vill ha sagt är; varför arbeta ihjäl oss. Långt borta är idag tankar som sextimmars arbetsdag eller medborgarlön. Dessa idéer får man istället viska fram och riskera att omyndigförklaras om någon hör. Fast om vi alla tänker efter, med mindre konsumtion och mindre stress skulle både vi och vår planet må mycket bättre.
Så om nu Sahlin vill hitta lite nya grepp så kan hon ju låta Reinfeldt behålla sitt nya ARBETS parti (inte –ar) och istället kan det kanske heta Socialdemokraterna det nya människa och jord partiet. Fast då kanske miljöpartiet ilsknar till.
Jag hoppas att min sons syn på tillvaron kommer att bli framtidens recept för vårt samhälle. Fast jag kan inte förstå hur vi skall kunna vända trenden då dagens syn är att du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett. Denna lutheranska syn är idag mer förhärskad än den varit på mycket länge. Den borgerliga regeringen jagar alla som inte arbetar och vill rycka bort stora stycken ur deras bröd. Synen på människan är att hon är lat och att utan piska så vill hon inte göra annat än att ligga på sofflocket och simulera sjukdom.
Samtidigt får vi veta att det mest miljövänliga sättet att leva på är i en lägenhet i staden, utan bil, med begagnade möbler och ätande grönsaker i huvudsak. Själv är jag en miljöbov av stora mått. Jag bor i ett rött hus i skogsglänta och har två mil till jobbet, min man ännu längre, och vi måste ha två bilar. Vi eldar ved, har direktverkande el, arbetar heltid båda två och konsumerar väl lika mycket som någon annan. Att fräscha upp köket är inte främmande för oss, då vi har pengarna. Regeringen ser nog oss som förebilder för hur man skall leva idag.
Min son bor i en lägenhet, som han delar med sin flickvän och en kompis. Han åker buss och flickvännen ser till att de äter mest grönsaker. Deras gröna soffa och fåtöljer inhandlades från Myrorna för 600 kr. Om han fick leva som han ville så skulle han nog aldrig ha ett riktigt jobb. Han vill in på scenskola och är engagerad i alla möjliga frivilligorganisationer. Gör volontärarbete, men skaffar sig inget riktigt sommarjobb
Han låter lusten föra honom dit han vill. Han är den nya tidens människa. Varken prylhets eller möjligheten till ett framtida statusyrke driver honom i hans studier. Försvaret kommer att tvinga honom att göra lumpen som militärpolis, trots att policyn är att endast frivilliga skall utbildas. Detta och hans höga skolbetyg ser jag som ett tecken på hans fantastiska intelligens och lämplighet till att göra storverk i framtiden. Han kan bli precis vad han vill. Utbilda sig till vad han vill, driva företag och förmodligen tjäna miljoner, om han så ville. Men det vill han inte. Han ser helt andra värden i livet.
Kanske har hans syn blivit smittad av hans morfar, som även han lever enligt denna princip med början på sjuttiotalet. Han tjänade bara exakt de pengar han behövde genom designuppdrag och ägnade resten av tiden åt konsten.
Den borgerliga regeringen vill som sagt, att vi alla skall arbeta och svettas. Den som inte arbetar skall ju heller inte äta. Därför skall nu de som inte arbetar skolas om till att städa hem och hotell. Samtidigt tas det fram en ny sorts robot som kan utföra dessa arbeten, så att vi slipper. I industrin idag har sedan länge robotarna tagit över de tråkigast och farligaste arbetena. Vilket ger oss en fantastisk chans till att frigöra oss ur arbetets bojor, om vi ville. Men istället skall vi tvingas till att hitta på fler prylar att tillverka, fler idéer som kan säljas.
Min son är alltid full av kreativitet och aktivitet. Inget av det han gör leder fram till ekonomiska vinster. Fortsätter han som han gör, så kommer han, om den lutheranska synen får fortsätta att förhärska, att ses som lat och som en som inte borde få äta. Förr kallade vi dem för konstnärer och vi anser nog att just konstnärer måste få lida ordentligt. Annars blir det ingen riktig konst och den ekonomiska vinsten skall helst komma först efter konstnärens död.
Vad jag vill ha sagt är; varför arbeta ihjäl oss. Långt borta är idag tankar som sextimmars arbetsdag eller medborgarlön. Dessa idéer får man istället viska fram och riskera att omyndigförklaras om någon hör. Fast om vi alla tänker efter, med mindre konsumtion och mindre stress skulle både vi och vår planet må mycket bättre.
Så om nu Sahlin vill hitta lite nya grepp så kan hon ju låta Reinfeldt behålla sitt nya ARBETS parti (inte –ar) och istället kan det kanske heta Socialdemokraterna det nya människa och jord partiet. Fast då kanske miljöpartiet ilsknar till.
EU parlamentet är ditt sätt att påverka
Krönika publicerad NA - 08
Politik är så tråkigt säger ibland mina elever. Några lektioner senare spelar jag musik – t.ex. System of a Down – och låter dem lyssna och visar samtidigt texten. En del har hört det förut och sjunger med och andra tycker att det är ett enda skränande. Sedan analyserar vi texten och eleverna håller då med System of a Down, att krig är avskyvärt och att det är de fattiga som drabbas värst. Sedan upplyser jag mina elever om att detta är politik.
Själv har jag alltid varit intresserad av rättvisor och orättvisor. 2006, strax före valet, insåg jag att det bästa sättet att få inflytande var att gå med i ett befintligt parti. Visst kan man starta ett eget som är just det som man själv vill, men politik är också att kompromissa och jobba ihop med många andra för allas bästa. Vi genomläsning av partiprogram insåg jag, till min förvåning, att jag höll med om allt i det socialdemokratiska partiprogrammet. Jag såg t.ex. att partiet alltid sett marknaden som en förutsättning för samhällets ekonomiska grund, men i människans tjänst, istället för i penningens.
När ett parti verkar i vardagspolitiken, speciellt på lokalnivå, är det inte alltid så lätt att spåra denna politik tillbaka till ideologin. Jag ser som min uppgift att här verka för att partiprogrammet får genomslagskraft i politiken och jag har välkomnats med öppna armar som ny socialdemokratisk fritidspolitiker.
Mitt samhällsengagemang, som säkert de flesta av er, ligger på alla nivåer, alltså lokalt, nationellt och internationellt. I dagens globaliserade värld får den internationella nivån allt större betydelse på både gott och ont. För vår del här i Sverige är den närmsta internationella nivån EU. Därför anser jag att det är oerhört viktigt att den socialdemokratiska politiken får verka även här. På senare tid har det handlat mycket om kollektivavtal, ute i Europa. Där man alltså vill säkra en dräglig lön för människor i arbete. Det är inte minst viktigt när marknaden är öppen för företag att verka inom hela EU. Vi har på senare tid sett denna konflikt framförallt inom byggbranschen.
De socialdemokratiska partierna i EU verkar tillsammans i ESP (Europeiska socialdemokraters parti) för ett mer rättvist Europa. En annan viktig fråga på dagordningen är miljön, här vill man t.ex. utöka och få en gemensam standard för tågtrafik. Detta är bara några av de frågor som ESP jobbar med. ESP liksom det svenska socialdemokratiska partiet är ett parti som ser till en helhet i politiken.
Idag har Sverige nitton EU parlamentariker, av dem är det bara fem stycken som är socialdemokrater. Alltså ca. 26 % av våra parlamentariker är socialdemokrater. Ändå kom de in när vi i Sverige hade en socialdemokratisk regering. Detta procenttal skall jämföras med att vi idag, med en borgerlig regering, har 37 % av våra riksdagsledamöter som är socialdemokrater.
Vad är det alltså som händer i valet till EU parlamentet med de socialdemokratiska väljarna? Anser de inte att hela EU mår bäst av vår politik, ligger de hemma på sofflocket eller röstar de i ren protest mot själva EU, på nej-partier. Idag engagerar jag mig för EU valet 2009 och i det är vi inte många sossar som gör, åtminstone inte i sydnärkekommunerna.
Det var med kluvna känslor jag tackade ja, till att börja skriva gästkrönikor här i NA som socialdemokrat. När jag av Ola Ström för något år sedan fick frågan att bli gästkrönikör önskade han att jag inte skulle skriva som sosse, utan som privatperson, och att gärna skriva om frågor rörande mänskliga rättigheter. Inte minst i en kamp mot högerextremistiska strömningar, en kamp där socialdemokrater och liberaler gör gemensam sak. Men att nu få skriva som sosse gör ju också att jag kan vända mig till just sossar med mina krönikor, för att kunna påverka partiet i den riktning som jag ser som viktig. Och här idag vill jag uppmana alla socialdemokrater att gå och rösta i EU valet 2009, för att vår ideologi skall komma hela Europa till godo.
Politik är så tråkigt säger ibland mina elever. Några lektioner senare spelar jag musik – t.ex. System of a Down – och låter dem lyssna och visar samtidigt texten. En del har hört det förut och sjunger med och andra tycker att det är ett enda skränande. Sedan analyserar vi texten och eleverna håller då med System of a Down, att krig är avskyvärt och att det är de fattiga som drabbas värst. Sedan upplyser jag mina elever om att detta är politik.
Själv har jag alltid varit intresserad av rättvisor och orättvisor. 2006, strax före valet, insåg jag att det bästa sättet att få inflytande var att gå med i ett befintligt parti. Visst kan man starta ett eget som är just det som man själv vill, men politik är också att kompromissa och jobba ihop med många andra för allas bästa. Vi genomläsning av partiprogram insåg jag, till min förvåning, att jag höll med om allt i det socialdemokratiska partiprogrammet. Jag såg t.ex. att partiet alltid sett marknaden som en förutsättning för samhällets ekonomiska grund, men i människans tjänst, istället för i penningens.
När ett parti verkar i vardagspolitiken, speciellt på lokalnivå, är det inte alltid så lätt att spåra denna politik tillbaka till ideologin. Jag ser som min uppgift att här verka för att partiprogrammet får genomslagskraft i politiken och jag har välkomnats med öppna armar som ny socialdemokratisk fritidspolitiker.
Mitt samhällsengagemang, som säkert de flesta av er, ligger på alla nivåer, alltså lokalt, nationellt och internationellt. I dagens globaliserade värld får den internationella nivån allt större betydelse på både gott och ont. För vår del här i Sverige är den närmsta internationella nivån EU. Därför anser jag att det är oerhört viktigt att den socialdemokratiska politiken får verka även här. På senare tid har det handlat mycket om kollektivavtal, ute i Europa. Där man alltså vill säkra en dräglig lön för människor i arbete. Det är inte minst viktigt när marknaden är öppen för företag att verka inom hela EU. Vi har på senare tid sett denna konflikt framförallt inom byggbranschen.
De socialdemokratiska partierna i EU verkar tillsammans i ESP (Europeiska socialdemokraters parti) för ett mer rättvist Europa. En annan viktig fråga på dagordningen är miljön, här vill man t.ex. utöka och få en gemensam standard för tågtrafik. Detta är bara några av de frågor som ESP jobbar med. ESP liksom det svenska socialdemokratiska partiet är ett parti som ser till en helhet i politiken.
Idag har Sverige nitton EU parlamentariker, av dem är det bara fem stycken som är socialdemokrater. Alltså ca. 26 % av våra parlamentariker är socialdemokrater. Ändå kom de in när vi i Sverige hade en socialdemokratisk regering. Detta procenttal skall jämföras med att vi idag, med en borgerlig regering, har 37 % av våra riksdagsledamöter som är socialdemokrater.
Vad är det alltså som händer i valet till EU parlamentet med de socialdemokratiska väljarna? Anser de inte att hela EU mår bäst av vår politik, ligger de hemma på sofflocket eller röstar de i ren protest mot själva EU, på nej-partier. Idag engagerar jag mig för EU valet 2009 och i det är vi inte många sossar som gör, åtminstone inte i sydnärkekommunerna.
Det var med kluvna känslor jag tackade ja, till att börja skriva gästkrönikor här i NA som socialdemokrat. När jag av Ola Ström för något år sedan fick frågan att bli gästkrönikör önskade han att jag inte skulle skriva som sosse, utan som privatperson, och att gärna skriva om frågor rörande mänskliga rättigheter. Inte minst i en kamp mot högerextremistiska strömningar, en kamp där socialdemokrater och liberaler gör gemensam sak. Men att nu få skriva som sosse gör ju också att jag kan vända mig till just sossar med mina krönikor, för att kunna påverka partiet i den riktning som jag ser som viktig. Och här idag vill jag uppmana alla socialdemokrater att gå och rösta i EU valet 2009, för att vår ideologi skall komma hela Europa till godo.
Rådslag är demokrati
Krönika Publicerad NA -08
Rådslag är på gång inom flertalet områden i mitt parti och även då om jobben. Det material som används som utgångspunkt för dessa jobbdiskussioner är oroande lik moderaternas retorik om jobben. Framförallt kommer frågan om att göra rätt för sig i centrum. Djupt rotad i det svenska sinnet är den lutheranska synen på arbetet. Ett annat synsätt på arbetet är att man inte tror att människan kan vara lycklig om hon inte gör nytta. Frågan om nytta handlar då bara om att göra mer pengar, inte vad man gör för att tjäna pengarna.
Detta resonemang om att den som inte gör rätt för sig inte heller skall äta, tror jag är djupt rotad i arbetarklassen och därför är det inte konstigt egentligen att den passar så bra ihop med moderaternas arbetspolitik. Hoppas bara att människor kan se skillnaden på partierna när retoriken är så lika.
Den borgerliga versionen är att a-kassan är ett nödvändigt ont, som skall vara så låg som möjligt för att folk inte skall slå sig till ro och bli lata. Medan en socialdemokratisk syn, har varit och hoppas jag kommer att fortsätta att vara, att a-kassan skall fungera så att man överlever mellan jobben och kan fortsatta konsumtion, så att inte lågkonjunkturen ytterligare förstärks. Även då att a-kassan är en säkerhet som håller lönerna på en vettig nivå, så att inte utförsäkrade och inkomstlösa människor tvingas ta jobb till oskäliga löner.
Något som arbetare i dagens Sverige också måste inse, är att de idag snarare är samhällets mittenskikt. Det finns de i samhället som står långt från arbetsmarkanden av flera olika skäl, som fysiska, psykiska eller helt enkelt p.g.a. fel etnisk bakgrund. I en ny jobb politik som riskerar att börja likna den moderata blir i så fall inte s längre ett parti som visar solidaritet med samhällets svagaste. För mig är det en självklarhet att alla människor har rätt att äta. Kan de sedan även göra nytta så är det givetvis önskvärt för hela samhällets välfärd, liksom för den enskilda individens välmående. Fast frågan är om välmående kommer per automatik bara för att det ger en lön, rena pengar. Känns verkligen alla jobb meningsfulla, även om det handlar om att tillverka produkter som ingen i dagens samhälle vill ha p.g.a. miljösamvetet. Ett miljösamvete som gör att människor idag t.ex. inte längre vill ha stora och energislösande bilar, även om de är säkra. Frågan därmed är då om jobb inom Volvo och Saab så till varje pris verkligen måste räddas.
I det här fallet så anser jag alltså att Sahlin och Reinfeldt båda har fel och rätt. Reinfeldt har rätt i att vi inte bör satsa skattepengar för att göra konstgjord andning på Volvo och Saab. Han har fel i att inte skattepengar bör användas till att stimulera tillverkning. Staten bör stimulera företag som är framstående inom t.ex. miljöteknik, så att de får konkurrensfördelar framför de företag som inte är det. Jag anser att staten till och med kan vara ägare till denna typ av företag.
Sahlin har därmed fel i att vi skall satsa pengar på Volvo och Saab. Hon har rätt i att staten i en lågkonjunktur som denna, bör satsa skattepengar på att få igång hjulen. Inte minst bör staten se till att ta tillvara den kunskap och yrkesskicklighet som finns inom Volvo och Saab, men satsa på rätt häst. En upprepning av de storsatsningar som gjordes på varvsindustrin vill vi inte ha.
Och till något helt annat i den senaste debatten som handlat om vilken sida som kan skapa det mest livskraftiga regeringsalternativet. I mina ögon har ett politiskt parti i uppgift att föra sitt partis politik, att få så många röster som möjligt för denna. Om man sedan i ett skarpt läge måste jämka och komma överens så bör man givetvis visa väljarna i förväg vilka de samarbetspartners i så fall skulle vara. En röst på socialdemokraterna skall vara just det. För en rättvis fördelning av vårt välstånd och för en blandekonomi. Vad viktigare är så bör man tydligt tala om vilka man aldrig kan tänka sig att samarbeta med. Som i Sahlins fall där det klart och tydligt framgår att sd aldrig ens är att tänka på.
För Reinfeldt att inte tala om hur han ställer sig till sd känns skrämmande. Att vägra ett samarbete med sd borde ju inte vara ett problem för något riksdagsparti med självkänsla. För nog borde Reinfeldt hellre samarbeta med s om det kniper. Eller är det kanske så att Reinfeldt anser sig har mer gemensamt med sd än med s?
Rådslag är på gång inom flertalet områden i mitt parti och även då om jobben. Det material som används som utgångspunkt för dessa jobbdiskussioner är oroande lik moderaternas retorik om jobben. Framförallt kommer frågan om att göra rätt för sig i centrum. Djupt rotad i det svenska sinnet är den lutheranska synen på arbetet. Ett annat synsätt på arbetet är att man inte tror att människan kan vara lycklig om hon inte gör nytta. Frågan om nytta handlar då bara om att göra mer pengar, inte vad man gör för att tjäna pengarna.
Detta resonemang om att den som inte gör rätt för sig inte heller skall äta, tror jag är djupt rotad i arbetarklassen och därför är det inte konstigt egentligen att den passar så bra ihop med moderaternas arbetspolitik. Hoppas bara att människor kan se skillnaden på partierna när retoriken är så lika.
Den borgerliga versionen är att a-kassan är ett nödvändigt ont, som skall vara så låg som möjligt för att folk inte skall slå sig till ro och bli lata. Medan en socialdemokratisk syn, har varit och hoppas jag kommer att fortsätta att vara, att a-kassan skall fungera så att man överlever mellan jobben och kan fortsatta konsumtion, så att inte lågkonjunkturen ytterligare förstärks. Även då att a-kassan är en säkerhet som håller lönerna på en vettig nivå, så att inte utförsäkrade och inkomstlösa människor tvingas ta jobb till oskäliga löner.
Något som arbetare i dagens Sverige också måste inse, är att de idag snarare är samhällets mittenskikt. Det finns de i samhället som står långt från arbetsmarkanden av flera olika skäl, som fysiska, psykiska eller helt enkelt p.g.a. fel etnisk bakgrund. I en ny jobb politik som riskerar att börja likna den moderata blir i så fall inte s längre ett parti som visar solidaritet med samhällets svagaste. För mig är det en självklarhet att alla människor har rätt att äta. Kan de sedan även göra nytta så är det givetvis önskvärt för hela samhällets välfärd, liksom för den enskilda individens välmående. Fast frågan är om välmående kommer per automatik bara för att det ger en lön, rena pengar. Känns verkligen alla jobb meningsfulla, även om det handlar om att tillverka produkter som ingen i dagens samhälle vill ha p.g.a. miljösamvetet. Ett miljösamvete som gör att människor idag t.ex. inte längre vill ha stora och energislösande bilar, även om de är säkra. Frågan därmed är då om jobb inom Volvo och Saab så till varje pris verkligen måste räddas.
I det här fallet så anser jag alltså att Sahlin och Reinfeldt båda har fel och rätt. Reinfeldt har rätt i att vi inte bör satsa skattepengar för att göra konstgjord andning på Volvo och Saab. Han har fel i att inte skattepengar bör användas till att stimulera tillverkning. Staten bör stimulera företag som är framstående inom t.ex. miljöteknik, så att de får konkurrensfördelar framför de företag som inte är det. Jag anser att staten till och med kan vara ägare till denna typ av företag.
Sahlin har därmed fel i att vi skall satsa pengar på Volvo och Saab. Hon har rätt i att staten i en lågkonjunktur som denna, bör satsa skattepengar på att få igång hjulen. Inte minst bör staten se till att ta tillvara den kunskap och yrkesskicklighet som finns inom Volvo och Saab, men satsa på rätt häst. En upprepning av de storsatsningar som gjordes på varvsindustrin vill vi inte ha.
Och till något helt annat i den senaste debatten som handlat om vilken sida som kan skapa det mest livskraftiga regeringsalternativet. I mina ögon har ett politiskt parti i uppgift att föra sitt partis politik, att få så många röster som möjligt för denna. Om man sedan i ett skarpt läge måste jämka och komma överens så bör man givetvis visa väljarna i förväg vilka de samarbetspartners i så fall skulle vara. En röst på socialdemokraterna skall vara just det. För en rättvis fördelning av vårt välstånd och för en blandekonomi. Vad viktigare är så bör man tydligt tala om vilka man aldrig kan tänka sig att samarbeta med. Som i Sahlins fall där det klart och tydligt framgår att sd aldrig ens är att tänka på.
För Reinfeldt att inte tala om hur han ställer sig till sd känns skrämmande. Att vägra ett samarbete med sd borde ju inte vara ett problem för något riksdagsparti med självkänsla. För nog borde Reinfeldt hellre samarbeta med s om det kniper. Eller är det kanske så att Reinfeldt anser sig har mer gemensamt med sd än med s?
Tänka utanför lådan...
Krönika publicerad NA -08
“Think outside the box.” Tänk entreprenöriellt! Inga kor är heliga. Det verkar vara vår tids mantra. Min son fick höra det första efter en lyckosam övning. I övningen fick de i uppdrag att snabbt få vatten att koka ute i skogen. De som lyckades snabbast var de som skulle få de frystorkade matpåsarna, vilka bara fanns så många av att det räckte till hälften av gruppens inkallade. De lyckades då med övningen då de kunde tänka ”outside the box”, de delade nämligen broderligt för allas överlevnad. Den starkaste bar den svagaste länken i kedjan.
Trots denna vår tids mantra, känns det idag som att vi åtminstone har en helig ko, då man absolut inte kan tänka utanför lådan. Den är vår fria marknad. En marknad som bara existerat som idé i några hundra år och som faktiskt först de senaste decennierna blivit dominerande på jordklotet. Före det hade man andra strukturer som försörjde oss alla och fördelade mat och makt. Den fria marknaden har vi sett som en räddare för många av oss. En räddare som duschat oss med ett överflöd. Ett överflöd som vi för hundra år sedan inte ens kunnat föreställa oss. Det har varit ett mycket lyckat system för produktion och tillväxt, men bara i kombination med ett demokratiskt system, har man lyckats att fördela makt och välfärd. Inte minst i vårt land de senaste 70 åren har detta lyckats väl. I Sverige vill idag helst närma oss ett amerikanskt system, trots att vårt varit mer rättvist.
Men jag hänger upp mig på det här med ”think outside the box” för jag kan inte tro att marknaden som systemet att fördela och producera, är slutpunkten i den mänskliga organisatoriska utvecklingen. För när det gäller marknadskrafterna så finns det så mycket som för mig är helt obegripligt. Hur kan t.ex. värdet på aktierna på en dag minska med nära 10%. Bakom en aktie ligger ett företag, maskiner, produkter, anställda och kunder. Hur kan detta värde bara minska utan orsak? Åtminstone borde ju i så fall en fabrik av tio ha brunnit ner, alltså det verkliga värdet ha försvunnit.
Men enligt ”lagen” om den fria marknaden är bara det av värde som någon är beredd att köpa. Ändå finns det fenomen i vårt land som vi idag aldrig skulle säga är värdelösa, trots att ingen vettig människa någonsin skulle ta ur egen ficka för att betala för det. Ett sådant fenomen är t.ex. skolan. Här räknar vi alltid med att det gemensamma betalar och därmed finns det inget marknadsvärde. För skolpengen är ju allmänna medel och kan ju knappast räknas till de fria marknadskrafterna. Så vi har alltså ingen totalt fri marknad och värdefulla fenomen kan rulla på och fungera ändå.
Istället för mer pengar till skolan rullar idag miljarder ner i bankernas svarta hål och politiker blir rosade för sin handlingskraft.
I dagens värld med datorer som sammankopplar varje del av världen har vi helt andra förutsättningar till rättvis fördelning än förut. Skulle inte de som är de allra klokaste kunna sudda ut allt på tavlan och ta några steg tillbaka och fundera ut hur vi idag bäst kan göra för att försörja mänskligheten och värna om vår planet? Idag med alla de möjligheter till kommunikation, teknik och transport, så borde man kunna hitta på något helt nytt. Säkerligen inte helt utan marknaden, men något nytt, som även det tar hänsyn till de miljöfrågor som man inte lyckas få ett marknadsintresse för.
Och nu händer något med en ny president i USA. Här talas om stöd till amerikansk bilindustri för att få amerikaner att köpa sina egna bilar. Obama oroar för en globaliserad värld. Jag hade dock önskat att oron berodde på miljöhänsyn och inte på oro för de egna jobben. Så visst kan vi oroa oss för denna kommande protektionistiska politik, men samtidigt så är jag mer hoppfull än någonsin då jag här även ser en president som är beredd att tänka helt nytt. Så det är bråttom för de som är kloka att hitta lösningen. Fast kanske är lösningen redan hittad genom Maynard Keyne. Jag önskar att Reinfeldt skulle göra en massiv ny giv och ösa pengar på utbyggnad av järnvägen och på bostäder till alla. Eller ännu bättre, att Obama hittar på en ny giv, istället för att låta pengar försvinna ner finanskrisens svarta hål.
För visst måste vi alla kunna ta samma lärdom som de inkallade gjorde när de tänkte utanför lådan. Att alla måste med och med alla, även miljön. Men hur – ja, det hoppas jag någon klok kommer på och att då många kloka finns som lyssnar. För nog måste vår nya värld av teknik och datorer kunna användas till det med, likaväl som till att flytta runt siffror på sånt som folk hittat på har ett värde.
“Think outside the box.” Tänk entreprenöriellt! Inga kor är heliga. Det verkar vara vår tids mantra. Min son fick höra det första efter en lyckosam övning. I övningen fick de i uppdrag att snabbt få vatten att koka ute i skogen. De som lyckades snabbast var de som skulle få de frystorkade matpåsarna, vilka bara fanns så många av att det räckte till hälften av gruppens inkallade. De lyckades då med övningen då de kunde tänka ”outside the box”, de delade nämligen broderligt för allas överlevnad. Den starkaste bar den svagaste länken i kedjan.
Trots denna vår tids mantra, känns det idag som att vi åtminstone har en helig ko, då man absolut inte kan tänka utanför lådan. Den är vår fria marknad. En marknad som bara existerat som idé i några hundra år och som faktiskt först de senaste decennierna blivit dominerande på jordklotet. Före det hade man andra strukturer som försörjde oss alla och fördelade mat och makt. Den fria marknaden har vi sett som en räddare för många av oss. En räddare som duschat oss med ett överflöd. Ett överflöd som vi för hundra år sedan inte ens kunnat föreställa oss. Det har varit ett mycket lyckat system för produktion och tillväxt, men bara i kombination med ett demokratiskt system, har man lyckats att fördela makt och välfärd. Inte minst i vårt land de senaste 70 åren har detta lyckats väl. I Sverige vill idag helst närma oss ett amerikanskt system, trots att vårt varit mer rättvist.
Men jag hänger upp mig på det här med ”think outside the box” för jag kan inte tro att marknaden som systemet att fördela och producera, är slutpunkten i den mänskliga organisatoriska utvecklingen. För när det gäller marknadskrafterna så finns det så mycket som för mig är helt obegripligt. Hur kan t.ex. värdet på aktierna på en dag minska med nära 10%. Bakom en aktie ligger ett företag, maskiner, produkter, anställda och kunder. Hur kan detta värde bara minska utan orsak? Åtminstone borde ju i så fall en fabrik av tio ha brunnit ner, alltså det verkliga värdet ha försvunnit.
Men enligt ”lagen” om den fria marknaden är bara det av värde som någon är beredd att köpa. Ändå finns det fenomen i vårt land som vi idag aldrig skulle säga är värdelösa, trots att ingen vettig människa någonsin skulle ta ur egen ficka för att betala för det. Ett sådant fenomen är t.ex. skolan. Här räknar vi alltid med att det gemensamma betalar och därmed finns det inget marknadsvärde. För skolpengen är ju allmänna medel och kan ju knappast räknas till de fria marknadskrafterna. Så vi har alltså ingen totalt fri marknad och värdefulla fenomen kan rulla på och fungera ändå.
Istället för mer pengar till skolan rullar idag miljarder ner i bankernas svarta hål och politiker blir rosade för sin handlingskraft.
I dagens värld med datorer som sammankopplar varje del av världen har vi helt andra förutsättningar till rättvis fördelning än förut. Skulle inte de som är de allra klokaste kunna sudda ut allt på tavlan och ta några steg tillbaka och fundera ut hur vi idag bäst kan göra för att försörja mänskligheten och värna om vår planet? Idag med alla de möjligheter till kommunikation, teknik och transport, så borde man kunna hitta på något helt nytt. Säkerligen inte helt utan marknaden, men något nytt, som även det tar hänsyn till de miljöfrågor som man inte lyckas få ett marknadsintresse för.
Och nu händer något med en ny president i USA. Här talas om stöd till amerikansk bilindustri för att få amerikaner att köpa sina egna bilar. Obama oroar för en globaliserad värld. Jag hade dock önskat att oron berodde på miljöhänsyn och inte på oro för de egna jobben. Så visst kan vi oroa oss för denna kommande protektionistiska politik, men samtidigt så är jag mer hoppfull än någonsin då jag här även ser en president som är beredd att tänka helt nytt. Så det är bråttom för de som är kloka att hitta lösningen. Fast kanske är lösningen redan hittad genom Maynard Keyne. Jag önskar att Reinfeldt skulle göra en massiv ny giv och ösa pengar på utbyggnad av järnvägen och på bostäder till alla. Eller ännu bättre, att Obama hittar på en ny giv, istället för att låta pengar försvinna ner finanskrisens svarta hål.
För visst måste vi alla kunna ta samma lärdom som de inkallade gjorde när de tänkte utanför lådan. Att alla måste med och med alla, även miljön. Men hur – ja, det hoppas jag någon klok kommer på och att då många kloka finns som lyssnar. För nog måste vår nya värld av teknik och datorer kunna användas till det med, likaväl som till att flytta runt siffror på sånt som folk hittat på har ett värde.
fredag 12 februari 2010
Försörjning och meningsfullhet åt alla, eller?
Skriven 12 april 2008 och publicera i Nerikes Allehanda
90 skall bort på Volvo i Hallsberg. Det är inte neddragningar på grund av minskad lönsamhet, utan teknikutveckling som kräver mindre mänsklig arbetskraft. Ett nytt måleri har investerats i, där lastbilshytter löper på banor genom fabriken. Doppas ner i enorma kar för rengörning, målas av robotar, med några enstaka anställda som överser det hela via en dator. Visst är teknikutvecklingen önskvärd, för vem vill stå och ha ett jobb som är meningslöst på så sätt att en maskin kan göra det både billigare och bättre. För arbetet måste väl vara meningsfullt för oss människor?
För vem skall nu Volvo fortsätta sin tillverkning? För att godstransporter skall fortsätta att serva oss människor med varor och för aktieägarna givetvis. Volvo är inte till för sina arbetstagare, om så vore fallet skulle man inte säga upp någon alls.
Vad skall nu dessa uppsagda människor göra? Ericsson drar ner på personal med 4000 runt om i världen. För vilken gång i ordningen minns jag inte, men återigen måste många här i trakten oroa sig över sitt jobb. Så några framtidsutsikter för uppsagda Volvoarbetare i grannkommunen finns det knappast. ESAB i Laxå kan ge jobb åt några, men de allra flesta nya jobben där handlar om högutbildad arbetskraft. De som skall utveckla och effektivisera produktionen, göra den billigare och därmed minska kostnader för arbetskraft.
Fortfarande har vi alltså inte löst problemet med vad dessa nya arbetslösa skall göra. Omskola sig till lärare kanske. Tekniskt kunniga lärare är inte helt fel, för att lära upp nya ingenjörer. En satsning på matematik och teknik i skolorna är högaktuellt. Inte minst måste vi ha folk som kan ge nya tekniska lösningar på våra miljöproblem.
Som lärare kan dock inte den vanliga arbetaren komma ifråga, till det krävs ju högre utbildning. Fast utan de skatteintäkter som kommer från den inkomstskatt dessa arbetare betalat, så måste ju kommunerna snarare dra ner på sina utgifter, än att storsatsa på ungdomars tekniska utbildning. Visserligen kan väl ökade vinster i företagen ge ökad bolagsskatt till offentlig sektor, fast det kan knappast ersätta de mycket högre skatteintäkterna som kom från inkomstskatter och arbetsgivaravgifter, för arbetarna när de hade ett arbete. Vill vi ersätta de skattintäkterna måste vi höja bolagsskatten.
Idag tycks svaret på vad de nya arbetslösa skall göra, vara att de skall starta företag. Snabbkurser i entreprenörskap är i ropet och både skolungdomar och arbetslösa skall lära sig att tänka entreprenöriellt, vara företagsamma och hitta på nya affärsidéer. I miljöns namn är det önskvärt att dessa nya ”produkter” inte är prylar, utan att de istället är tjänster. Frågar man svenskt näringsliv, föreläsare i entreprenörskap så får man samma svar. Det är tjänsteföretagande som skall öka. Det kan ju göra att jag känner mig något lugnare i dessa tider, då vi fått lära oss allt om växthusgaser.
Men vad skall vi då hitta på? Någon marknad för att serva med utbildning finns det ju inte, inte ännu, åtminstone. Ännu är skolan gratis för alla. Kanske när skolan har utarmats, och har mycket låg kvalité, p.g.a. lägre skatteintäkter kan det kanske vara läge att starta skolor där konsumenten betalar för rubbet. Då kan man driva en skola som lönsamt företag, för aktieägarnas barn kanske.
Men det var ju vanligt folk som skulle driva tjänsteföretag. Inte högutbildade, som lärare. För det är ju vanligt folk som inte har något jobb. Frisörer finns det gott om, så det är inte en framkomlig väg. Vi måste tänka helt nya tjänster.
Tänk om varje stad i framtiden har en stor nybyggd arena dit människor går på kvällarna och umgås. Ute är det ensamma umgänget med teven. I denna arena skulle många nya entreprenörer i mindre skala kunna få sin inkomst. Inte minst tror jag att ungdomarna önskar sig denna nya framtid. Det ser man på deras önskemål om vad det vill lära sig på gymnasiet. I denna nya framtid är kläder från Myrorna ok och man lägger hellre sina pengar på en trevlig upplevelse. Kanske kommer en nytändning för spektakulära cirkusföreställningar, teater, sång eller dansuppvisningar. Redan ser vi ju hur detta drar tittare till nya former av teveprogram. Steget vidare vore ju att få uppleva det live. Fast javisst, ja, Jan Björklund har ju sagt att skolorna bara får undervisa i sådant som idag är gångbart på arbetsmarknaden, inga cirkusartister här inte. Där rök den idén.
Ja, jag vet inte riktigt hur man skall få det hela att gå ihop, med försörjning och meningsfullhet åt alla, när ”the bottom line” fortfarande bara är pengar.
90 skall bort på Volvo i Hallsberg. Det är inte neddragningar på grund av minskad lönsamhet, utan teknikutveckling som kräver mindre mänsklig arbetskraft. Ett nytt måleri har investerats i, där lastbilshytter löper på banor genom fabriken. Doppas ner i enorma kar för rengörning, målas av robotar, med några enstaka anställda som överser det hela via en dator. Visst är teknikutvecklingen önskvärd, för vem vill stå och ha ett jobb som är meningslöst på så sätt att en maskin kan göra det både billigare och bättre. För arbetet måste väl vara meningsfullt för oss människor?
För vem skall nu Volvo fortsätta sin tillverkning? För att godstransporter skall fortsätta att serva oss människor med varor och för aktieägarna givetvis. Volvo är inte till för sina arbetstagare, om så vore fallet skulle man inte säga upp någon alls.
Vad skall nu dessa uppsagda människor göra? Ericsson drar ner på personal med 4000 runt om i världen. För vilken gång i ordningen minns jag inte, men återigen måste många här i trakten oroa sig över sitt jobb. Så några framtidsutsikter för uppsagda Volvoarbetare i grannkommunen finns det knappast. ESAB i Laxå kan ge jobb åt några, men de allra flesta nya jobben där handlar om högutbildad arbetskraft. De som skall utveckla och effektivisera produktionen, göra den billigare och därmed minska kostnader för arbetskraft.
Fortfarande har vi alltså inte löst problemet med vad dessa nya arbetslösa skall göra. Omskola sig till lärare kanske. Tekniskt kunniga lärare är inte helt fel, för att lära upp nya ingenjörer. En satsning på matematik och teknik i skolorna är högaktuellt. Inte minst måste vi ha folk som kan ge nya tekniska lösningar på våra miljöproblem.
Som lärare kan dock inte den vanliga arbetaren komma ifråga, till det krävs ju högre utbildning. Fast utan de skatteintäkter som kommer från den inkomstskatt dessa arbetare betalat, så måste ju kommunerna snarare dra ner på sina utgifter, än att storsatsa på ungdomars tekniska utbildning. Visserligen kan väl ökade vinster i företagen ge ökad bolagsskatt till offentlig sektor, fast det kan knappast ersätta de mycket högre skatteintäkterna som kom från inkomstskatter och arbetsgivaravgifter, för arbetarna när de hade ett arbete. Vill vi ersätta de skattintäkterna måste vi höja bolagsskatten.
Idag tycks svaret på vad de nya arbetslösa skall göra, vara att de skall starta företag. Snabbkurser i entreprenörskap är i ropet och både skolungdomar och arbetslösa skall lära sig att tänka entreprenöriellt, vara företagsamma och hitta på nya affärsidéer. I miljöns namn är det önskvärt att dessa nya ”produkter” inte är prylar, utan att de istället är tjänster. Frågar man svenskt näringsliv, föreläsare i entreprenörskap så får man samma svar. Det är tjänsteföretagande som skall öka. Det kan ju göra att jag känner mig något lugnare i dessa tider, då vi fått lära oss allt om växthusgaser.
Men vad skall vi då hitta på? Någon marknad för att serva med utbildning finns det ju inte, inte ännu, åtminstone. Ännu är skolan gratis för alla. Kanske när skolan har utarmats, och har mycket låg kvalité, p.g.a. lägre skatteintäkter kan det kanske vara läge att starta skolor där konsumenten betalar för rubbet. Då kan man driva en skola som lönsamt företag, för aktieägarnas barn kanske.
Men det var ju vanligt folk som skulle driva tjänsteföretag. Inte högutbildade, som lärare. För det är ju vanligt folk som inte har något jobb. Frisörer finns det gott om, så det är inte en framkomlig väg. Vi måste tänka helt nya tjänster.
Tänk om varje stad i framtiden har en stor nybyggd arena dit människor går på kvällarna och umgås. Ute är det ensamma umgänget med teven. I denna arena skulle många nya entreprenörer i mindre skala kunna få sin inkomst. Inte minst tror jag att ungdomarna önskar sig denna nya framtid. Det ser man på deras önskemål om vad det vill lära sig på gymnasiet. I denna nya framtid är kläder från Myrorna ok och man lägger hellre sina pengar på en trevlig upplevelse. Kanske kommer en nytändning för spektakulära cirkusföreställningar, teater, sång eller dansuppvisningar. Redan ser vi ju hur detta drar tittare till nya former av teveprogram. Steget vidare vore ju att få uppleva det live. Fast javisst, ja, Jan Björklund har ju sagt att skolorna bara får undervisa i sådant som idag är gångbart på arbetsmarknaden, inga cirkusartister här inte. Där rök den idén.
Ja, jag vet inte riktigt hur man skall få det hela att gå ihop, med försörjning och meningsfullhet åt alla, när ”the bottom line” fortfarande bara är pengar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)