Pride 40 år

Publicerat NA juli 2009

Ledde till debatt där man tolkat det som att jag inte tyckte det var ok med transor i paraden. Hoppas du förstår att det inte är min åsikt, utan som jag tolkar andras.

Den 27 juni korsar vi Seventh Avenue och söker oss till den sidan av gatan där husen skuggar trottoaren. Det är en het eftermiddag. Vi skyndar på stegen för att hinna fram innan paraden är slut. Snart kan vi se väggen av människor framme vid Fifth Avenue och bilar som står och väntar i långa rader. Bilarna lär få vänta tåligt ett tag innan de släpps över Fifth Avenue.

När vi går längst det sista kvarteret så kommer två män, som ser ut att vara närmre två meter långa, ut ur en port. De höga klackarna gör givetvis att de ser ännu längre ut. Den ene har en enorm Dolly Parton peruk och tillika stora ballonger instoppade under t-tröjan.

Vi är slutligen där och lyckas ta oss fram nästan så vi ser bra. I paraden framför oss kommer lastbilar och bilar, samt grupper av människor i likadana tröjor med tryck förbi. Ur bilarna dundrar musik och folket gungar fram på gatan. Det är fest. Och givetvis är det mycket Michael Jackson som vi hör. Det är ju bara två dagar efter hans död. Jag gungar med och sträcker upp kameran högt för att få ta lite bättre bilder. Det är även mycket politik – många gay-pro kandidater passar på att visa upp sig och får glada hurrarop från oss i publiken som står där på andra sidan kravallstängslet. Publiken visslar och klappar i händerna, fram dem som vågat sig ut på parad och visa vad de står för.

Förbi kommer organisationen som hjälper homosexuella slåss i rättsalarna mot diskriminering, sedan gruppen som har tröjor det står ”Anti-violence and proud”. Stor är gruppen med judiska homosexuella och en liten grupp med lesbiska och gay läraren marscherar också förbi. Två silverhåriga damer åker cykeltaxi, för att orka vara med i paraden. De långa transorna hoppar in när polisen öppnar kravallstängslet för att släppa förbi bilarna. Annars så är det väldigt få i paraden som ser ut på ett annat sätt än folk i gemen, men transorna ger en färgglad klick i tillställningen och lockar till skratt och får uppmuntran.

I år är det 40 år sedan Stonewall upploppen. Det var detta som var startskottet till Pride. De första paraderna gick i New York och Los Angeles. Då när homosexuella i USA och i världen för första gången började att organisera sig. Upploppen började med att polisen hade gått in på en bar och misshandlat homosexuella från samhällets bottenskikt som fanns i baren. Detta var inte något som var ovanligt på den tiden i New York. Det var den 27 juni 1969 och baren hette Stonewall Inn och låg i Greenwich Village på Manhattan. Under sex dagar kom upploppen att vara, när homosexuella män som inte själva brukade hålla till på baren, solidariskt gick man ur huse för att visa sitt missnöje och slogs tillbaka mot polisens terror. Något nytt som inte setts förut.

Hur har då homosexuellas rättigheter i USA blivit? I ett svenskt perspektiv så ser det tämligen dystert ut. Homosexuella får varken gifta sig, ingå partnerskap, adoptera eller göra militärtjänst. Vid anställning finns det ingen direkt lag som säger att man inte får diskriminera p.g.a. sexuell läggning, som det finns för att man inte får diskriminera p.g.a. ras.

Fast det betyder inte att inte homosexuella i USA ändå kan leva ett bra liv. På många håll i landet, speciellt i storstäder, mest kända då kanske San Francisco och New York, så är det lätt att leva som öppet homosexuell och ha en bra yrkeskarriär tillika. Adoptionsreglerna går även att kringgå. Där är det inte lagen som skyddar, utan öppenheten hos invånarna. Inte minst så har Hollywood gett homosexuella ett ansikte och ett vardagsliv, inte bara för amerikanarna, utan även för hela världen. Så där har USA som land starkt drivit på utvecklingen för homosexuellas möjligheter att leva som öppet homosexuella.

I Sverige är det väl snarast motsatsen. Den homosexuelle har lagen i ryggen, men det är här längre till att vinna acceptans i det samhället. Även om man som äkta makar flyttar in i villasamhället så kommer man att möta många fördomar, för att homosexuella varit så lite synliga. Många ser bara transorna när de i nyhetsmedierna ser på Stockholms Pride. Och jag har även hört folk säga att om det inte vore för dem, så skulle man tycka att Pride är ok.

Hur ser då framtiden ut rent lagligt för USA:s homosexuella. Barack Obama vill inte ge homosexuella rätt till att gifta sig. Däremot vill han införa någon sorts partnerskap och ge dem rätt till att adoptera. Han vill ändra på den lag som Clinton införde som kallas ”Don´t ask, don´t tell”. Den gjorde det olagligt att fråga de som ville mönstra om de var homosexuella. Vilket betydde att så länge de homosexuella inte berättade om sin läggning så fick de göra militärtjänst. Men om de själva berättade så blev de utsparkade. Obama vill att homosexuella skall ha rätt att göra militärtjänst. Han vill också ändra på lagar, så att även homosexuella inkluderas i de lagar som förhindrar mot diskriminering vid anställning.

Så visst ser amerikanska homosexuellas framtid ljusare ut. Och jag kan personligen tycka att vill man som homosexuell fly fördomar så är nog storstäder i USA att föredra framför Stockholm, även om man här kan leva som äkta makar. För vem bryr sig egentligen om det där med äkenskapet i våra tider, som börjar söka sig tillbaka till sjuttiotalets ”Peace and love”.