Gamla, vilka är de?

Krönika publicerad NA –08

Jag är 75 år och sitter vid mitt lilla torp i skogen en vacker sommardag. Jag stickar på en tröja som jag skall ge till Röda korset. Tunga dofter av sommarens alla blommor slår emot mig och humlor besöker varenda en av dem. Jag tar en klunk kaffe och suckar djupt av välbehag.

Plötsligt hörs motorljud. Någon är på väg upp på min lilla gårdsplan. Märkligt, jag väntar ingen. Det är en färdtjänstbuss som rullar upp och ur kliver en ung man som skyndsamt öppnar passagerardörren. En gammal dam med koftan tätt tryckt mot sitt bröst går tveksamt ur bussen och ser sig oroligt omkring. Den unga mannen börjar lasta ur några stora väskor. Sedan brådskar han fram till mig med ett papper.
Skriv under här, säger han och pekar på en rad.
Jag stirrar förvirrat på honom.
Jamen seså. Det var väl en evig tur att vi fick den här nya lagen om att gamla inte får vara ensamma, fortsätter han. Jag menar, det har ju varit så i flera år nu för hästar.

Detta är en framtidsvision som sträcker sig ungefär 30 år in i framtiden, kanske kommer det att bli på detta vis. Som hästägare är jag i så fall mycket nöjd, för ingen häst skall behöva vara ensam. Det går emot hästens natur som flockdjur. Men jag som tant vill nog allt gärna själv bestämma när jag skall vara i flock.

Det är ett märkligt fenomen att som argument ha de gamla när man vill protestera mot att man gör förbättringar för andra grupper. Var sig dessa grupper är folk eller fä. I fallet djur så får inga äldre det sämre av att vårt djurskydd blir bättre, av att djurägare tvingas hålla en minimistandard för sin djurhållning. Sedan får givetvis inte lagar om djurhållning bli absurda och detaljstyrande så att det tar ifrån människan hennes förmåga att tänka själv om vad som är bäst för just hennes djur.

Vad värre är, är dock när den andra gruppen är människor. På senare tid har jag sett detta argument inte minst här i NA och då har både invandrare och HBT personer ställts mot de gamla. Argumenten lyder att varken invandrare eller HBT personer skall få det bättre förrän vi har sett efter våra gamla. Denna typ av argumentation försöker tvinga fram ett ställningstagande för och därmed mot någon av grupperna. Om jag väljer invandrare och HBT personer, då får jag skämmas för att jag inte tänker på de gamla. Resonemanget är absurt då man i ett gott samhälle värnar om de svaga, oavsett vilken grupptillhörighet dessa har. Den som har behovet skall få hjälp.

Några av mina gamla vänner som är homosexuella har idag högstatus yrken. De har goda inkomster, gör god samhällsnytta och drar in skatteinkomster. De är sannerligen inte i behov av några ekonomiska insatser från samhällets sida. Vad de däremot är i behov av är att samhällsklimatet fortsätter att gå mot en ökad öppenhet så att de kan få vara sig själva, bli respekterade utifrån hur de är som människor.

Några av mina gamla vänner som är invandrare har idag högstatus yrken. Ja och sedan kan jag upprepa samma ord som ovan.

När vi blir gamla, oavsett om vi är svenskar som jag, invandrare som min man eller bögar som några av mina vänner så hoppas jag att vi får den vård vi behöver. Varken mer eller mindre.

I ett samhälle som vårt, som hur man än vrider och vänder på det när man ser globalt, är ett gott och rikt samhälle. I detta samhälle kan vi som har mycket behöva dela med oss lite mer, så att det räcker till både de invandrare och de gamla som är i behov av ekonomiskt stöd. Det bör även räcka till att aktivt söka upp några flyktingläger i världen och ge den hjälp som behövs. Ekonomiskt på plats eller erbjuda flyktingar ett hem i vårt hem, Sverige. För en dag så kommer dessa nya människor att bidra till vårt välstånd i vårt land. För det är människor som skapar välstånd. När man tittar på Europa som helhet, så har Sverige genom sin öppenhet mot flyktingströmmar gynnats av det ekonomiskt, åtminstone enligt tidningen The Economist. Med detta faktum för ögonen hoppas jag att vi skall sluta att sätta svaga grupper mot varandra och på så sätt dra undan mattan helt för t.ex. Sd.