Ekologiskt och närproducerat

Krönika NA augusti 2009

Ekologisk mjölk, bananer som helst även skall vara rättvisemärkta. Det är några varor som numer med vanan slinker ner i min matvarukorg. Andra varor kräver en stunds sökande i butiken för att jag inte riktigt vet vilka alternativen är. Skillnaden i pris får inte vara alltför stor och smaken måste vara densamma, absolut inte sämre, för att jag skall göra valet. Smakar det dessutom bättre, det ekologiska, då är jag beredd att betala ännu mer. Vi är nog ganska många som känner pressen och nöjet i att fundera över det vi köper. Närproducerat känns spännande och rättvisemärkt just det.

I slutet av september skall jag och femton andra åka till Totnes i södra England. Av dessa är tolv skolungdomar. Totnes är en ”Transition Town” - omställningsstad – som håller på att ställer om för hållbar utveckling. Närproducerat, lokala pengar och arbete för att minska utsläppen av växthusgaser skall vi få lära oss mer om. Det skall bli intressant och eleverna har som uppdrag att sedan, väl tillbaka i Sverige, sprida kunskap om Totnes till både politiker och skolkamrater. Nu står vi i valet och kvalet av att välja transportsätt till Totnes. Tåget kostar ungefär sex gånger så mycket som flyget. I det läget är det inte lätt att välja tåget, även om pengarna vi använder kommer från svensk offentlig sektor och från EU bidrag. Men vi väntar fortfarande och hoppas på att vi skall kunna hitta sista minuten billig sovvagn på tåg till Berlin.

Att för min dotter ta tåget till Örebro från Hallsberg kostar en hundralapp. Tar hon däremot vår bil, så kommer hon undan med mindre. Med en tonårings ekonomi, så är valet inte svårt. Om hon nu får låna bilen. Och nu tänker även regeringen dubbla banavgiften för att privata tågbolag skall få utnyttja rälsen. Då blir det ännu dyrare och regeringens motiveringen är att det kostar att rusta, och underhållet är eftersatt.

I Örebro byggs just nu en biogasanläggning. Huvudråvaran till anläggningen är skördar från åkrar. Här får marknadskrafterna råda och billigast var tydligen inte de åkrar som var närmast. Alltså blir det rätt långa transporter av ensilaget till anläggningen, och långt tillbaka till de åkrar som egentligen borde få tillbaka den högkvalitativa gödning, som blir biprodukt från biogasproduktionen.

Egentligen vore det även vettigt ur miljöhänsyn, inte minst för Svartåns del att bönderna runt Tysslingesjön rötade sitt gödsel till biogas med. Mindre utsläpp i ån och biogas är ju ett fantastiskt miljövänligt fordonsbränsle i jämförelse med andra dessutom. Men här är det mest markadsmässigt lönsamt att transportera till en stor anläggning, och därmed få längre transporter och mer utsläpp. Egentligen borde det investeras i en infrastruktur av gasledningar, som transporterar gas från små gårdsanläggningar. Gasledningar som först för rågasen till föräldling till fordonsbränsle på den stora anläggningen, som ny byggs i Atle, och sedan för att föra den färdiga gasen till pumpstationer som borde finnas runt om in hela länet. För hur lönsamt är det att köpa ett biogasdrivet fordon i någon annan del av länet än i Örebro idag? Vem annan än det offentliga kan investera i sådana gasledningar, för inte skulle det vara särskilt marknadsmässigt lönsamt?

Med allt detta sagt kommer jag till kärnan i mitt resonemang.. Allt går inte att utveckla genom att låta marknadskrafterna styra. Idag känns det som att man förlitar sig helt till att marknaden skall lösa allt. Från utbildning till transporter. Men när det gäller vår infrastrukturnät i form av tåg, vägar och ledningar för t.ex. gas så borde detta byggas, utökas och underhållas med det allmännas intresse för ögonen, med skattemedel. För både nutida och framtida generationers skull ur miljö- och servicehänsyn.

Det borde för konsumenten vara ett enkelt val att välja tåget framför flyget och bilen. Marknadskrafterna kommer inte att ta hand om det, för det finns en smärtgräns för oss konsumenter, för hur mycket mer vi är villiga att betala för att konsumera det miljövänliga. När vi inte ens har samvete att använda offentliga medel till att åka till Totnes med tåget, trots att det är en milöresa. Då kan man knappast begära att folk med sina egna privata medel skall göra en sådan uppoffring. Idag behöver man vara rik för att unna sig lyxen att resa miljövänligt.

En gång i tiden stannade tåget här i Vretstorp och på så många andra små orter i Sverige. Men utbyggnaden av vår miljövänliga infrastruktur har knappast gått framåt. Bättre tycks det inte bli , i tider när man sänker skatter och tänker att allt skall marknaden lösa.