Rådslag är demokrati

Krönika Publicerad NA -08

Rådslag är på gång inom flertalet områden i mitt parti och även då om jobben. Det material som används som utgångspunkt för dessa jobbdiskussioner är oroande lik moderaternas retorik om jobben. Framförallt kommer frågan om att göra rätt för sig i centrum. Djupt rotad i det svenska sinnet är den lutheranska synen på arbetet. Ett annat synsätt på arbetet är att man inte tror att människan kan vara lycklig om hon inte gör nytta. Frågan om nytta handlar då bara om att göra mer pengar, inte vad man gör för att tjäna pengarna.
Detta resonemang om att den som inte gör rätt för sig inte heller skall äta, tror jag är djupt rotad i arbetarklassen och därför är det inte konstigt egentligen att den passar så bra ihop med moderaternas arbetspolitik. Hoppas bara att människor kan se skillnaden på partierna när retoriken är så lika.
Den borgerliga versionen är att a-kassan är ett nödvändigt ont, som skall vara så låg som möjligt för att folk inte skall slå sig till ro och bli lata. Medan en socialdemokratisk syn, har varit och hoppas jag kommer att fortsätta att vara, att a-kassan skall fungera så att man överlever mellan jobben och kan fortsatta konsumtion, så att inte lågkonjunkturen ytterligare förstärks. Även då att a-kassan är en säkerhet som håller lönerna på en vettig nivå, så att inte utförsäkrade och inkomstlösa människor tvingas ta jobb till oskäliga löner.
Något som arbetare i dagens Sverige också måste inse, är att de idag snarare är samhällets mittenskikt. Det finns de i samhället som står långt från arbetsmarkanden av flera olika skäl, som fysiska, psykiska eller helt enkelt p.g.a. fel etnisk bakgrund. I en ny jobb politik som riskerar att börja likna den moderata blir i så fall inte s längre ett parti som visar solidaritet med samhällets svagaste. För mig är det en självklarhet att alla människor har rätt att äta. Kan de sedan även göra nytta så är det givetvis önskvärt för hela samhällets välfärd, liksom för den enskilda individens välmående. Fast frågan är om välmående kommer per automatik bara för att det ger en lön, rena pengar. Känns verkligen alla jobb meningsfulla, även om det handlar om att tillverka produkter som ingen i dagens samhälle vill ha p.g.a. miljösamvetet. Ett miljösamvete som gör att människor idag t.ex. inte längre vill ha stora och energislösande bilar, även om de är säkra. Frågan därmed är då om jobb inom Volvo och Saab så till varje pris verkligen måste räddas.
I det här fallet så anser jag alltså att Sahlin och Reinfeldt båda har fel och rätt. Reinfeldt har rätt i att vi inte bör satsa skattepengar för att göra konstgjord andning på Volvo och Saab. Han har fel i att inte skattepengar bör användas till att stimulera tillverkning. Staten bör stimulera företag som är framstående inom t.ex. miljöteknik, så att de får konkurrensfördelar framför de företag som inte är det. Jag anser att staten till och med kan vara ägare till denna typ av företag.
Sahlin har därmed fel i att vi skall satsa pengar på Volvo och Saab. Hon har rätt i att staten i en lågkonjunktur som denna, bör satsa skattepengar på att få igång hjulen. Inte minst bör staten se till att ta tillvara den kunskap och yrkesskicklighet som finns inom Volvo och Saab, men satsa på rätt häst. En upprepning av de storsatsningar som gjordes på varvsindustrin vill vi inte ha.
Och till något helt annat i den senaste debatten som handlat om vilken sida som kan skapa det mest livskraftiga regeringsalternativet. I mina ögon har ett politiskt parti i uppgift att föra sitt partis politik, att få så många röster som möjligt för denna. Om man sedan i ett skarpt läge måste jämka och komma överens så bör man givetvis visa väljarna i förväg vilka de samarbetspartners i så fall skulle vara. En röst på socialdemokraterna skall vara just det. För en rättvis fördelning av vårt välstånd och för en blandekonomi. Vad viktigare är så bör man tydligt tala om vilka man aldrig kan tänka sig att samarbeta med. Som i Sahlins fall där det klart och tydligt framgår att sd aldrig ens är att tänka på.
För Reinfeldt att inte tala om hur han ställer sig till sd känns skrämmande. Att vägra ett samarbete med sd borde ju inte vara ett problem för något riksdagsparti med självkänsla. För nog borde Reinfeldt hellre samarbeta med s om det kniper. Eller är det kanske så att Reinfeldt anser sig har mer gemensamt med sd än med s?